Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om konventionel och naturlig anständighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fattade först med er hand kring statyens
marmor-arm och sedan om den unga qvinnans och kände
hennes puls. kände blodets forsar — det vore
ju en skilnad? — Sädan var för mig skilnaden
mellan den unga Pauline före och efter det förf.
gifvit mig det nya draget af hennes karakteristik.
Och han hade aldrig utan att framställa detta,
d. v. s. i samband med kroppens öfriga
utbildning och tillväxt kunnat ge en sä lefvande, sä
hel bild af den förändring som försiggick med
hjeltinnan. Ni skulle läsa det, ni skulle se, hur
Z. skildrar alltsamman: den första barnsliga
förskräckelsen, anskriet: oh ma tante, ma tante,
c’est du sang! Je moeurs! — det återvändande
lugnet, den nya aldrig anade känslan af att vara
qvinria, tillfredsställelsen, stoltheten att vara det,
de aningsfulla förhoppningarne, den spirande
lifsglädjen — ja allt borde ni se skildradt af
Zola.
Fransmännen förstå i allmänhet naturen
bättre än vi och ha derför inte sa förskräckligt
ondt af pryderiet, den sanna kälkborgerlighetens
dygd. De tillåta också sina författare att skildra
en mängd saker som vi förbjuda vära. — I
Stockholm får ni säga mycket, som man skulle
stena er för i en småstad. Frankrike förhåller
sig hvad pryderiet beträffar till Sverige som
Stockholm till Skråköping.
Ett annat exempel på vårt svenska pryderi!
Författarne ha rätt att föra tvenne älskande
tillsammans men måste alltid lemna dera vid en
viss punkt. Man må betänka, hur menligt detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
