Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
väntade så stiger vår gamle gode vän, konsul Swan, från Sioux
City, Ia., upp och hälsade, och vi hade en liten språkstund
medan kungen blef i ordning för vår mottagning.
Rätt som det är träder en lång, smärt och kunglig person i
civil dräkt ut på trappan, och vi sågo genast att det var konung
Gustaf. Han såg inte synnerligen stark ut, men djupa och
allvarliga drag i ansiktet talade om att allvarliga tankar rörde sig
därbakom, och i ett nu ljuder kungssången från tusende röster,
där folkmassan hade packat sig på Stockholms gator. Kung
Gustaf stiger därpå fram till den plats, där K. J. Montelius och
Fosterlandsstiftelsens skaror hade samlats och fördes dit af den
i full generalsuniform klädde gamle hedersmannen Rappe.
Sedan han hälsat på Montelius och denne välkomnat honom hem
igen till hufvudstaden och fäderneslandet, steg han åter upp på
trappan och instämde med lif och värme i "Du gamla, du fria"
etc., som sjöngs "så att det dånade i hela Stockholms stad."
Kungen steg därpå uti det för honom tillredda ekipaget och
tåget bär af upp till Svenskarnas urgamla kungaborg. Blommor
strös på gatan, där tåget går fram, och hyllningsropen höras
utefter hela vägen. Sveriges folk synes älska och högakta sin
kung.
Då kungen rest förbi kom en åldrig prästklädd person upp
till mig och sade: "Sveriges folk älskar sin kung." "Jag
hoppas så", blef mitt svar. Detta syntes inte tillfredsställa gubben,
ty han upprepade återigen sitt uttryck såhär: "Tror då inte
herrn att Sverige älskar sin kung?" "Jo, jag hoppas att det
gör så, ty det lär behöfvas långt bättre än en del af er
förstå", sade jag. Gubben blef stött och röt till: "Jaså,
hvarifrån är då herrn?" "Jo, min gode vän och landsman", sade
jag lugnt, "mitt hem är nu i norra Amerika." "Jaså, jaså",
sade gubben. "Å kom hem så lyckligt, att herrn fick vara med
om att välkomna kungen. Jo, jag skall säga att vi ha en rar kung
nu i Sverige. Han är en sann kristen och den bäste kung som
Sverige haft sedan Gustaf Adolfs dagar."
Då den gamle slutat kunde jag inte låta bli utan att tillägga
ungefär följande ord: "Tänk ändå om det svenska folket
förstode att följa sin kung och vara honom tillgifvet. I hafven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
