Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120
de millioner världar, som sväfva i den omätliga
rymden. O, hvad vi äro små!
Därför att vi glömma, huru små vi äro,
upphäfva vi oss ofta mot dina rådslag — damkornet
mot fjället! Hvilken dåraktighet!
Om jag gjort det nu, Herre, så upplys mig
därom. Mitt hjärta är sargadt och dödssjukt. Jag
har trott mig göra min plikt med att afstå det jag
längtat efter såsom hjorten längtar efter friskt
vatten. Jag begynner tro, att jag handlat i högmod
— att jag gifvit detta afkall från min mest trånande
önskan för att stå som en heros inför mig själf.
Men detta mitt tvifvel på mig själf kan ha
kommit af, att jag sett, hvilket lidande jag tillfogat
henne, för hvilkens lycka jag utan tvekan skulle
ge mitt lif. Dessa sorgsna ögon bränna mig i
själen som eld.
Upplys mig nu, Herre, om hvad som är rätt!
Om hon kan undslippa sitt lidande — jag ber dig
icke för min skull, ehuru jag, som du bäst ser,
lider lika mycket som hon — så låt mig förstå det".
Sedan grafölsdagen hade pastorn och Gertrud
icke bytt annat än hvardagliga ord. Hon hade
slutit sig till Georg och Louise och försökt att
hålla uppe sin vanliga glädtighet, men ingen
förstod bättre än pastorn, huru uppskrufvad den var.
Hon hade ringar under ögonen, och kinderna
voro blekare än eljes. Gången ägde icke den
vanliga spänstigheten — stundom var det något
sammanfallet öfver hennes hela gestalt.
Ibland vid det han hastigt såg upp, märkte
han huru hennes ögon voro fästa på honom med
ett sorgset brännande uttryck. Men han förstod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
