Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
129
också så högt och saftigt vid strandbräddarne där.
Vallpojken hade gått före hjorden. Hans bara fot
hade satt breda märken efter sig, och djupa också.
Gertruds fjät voro ganska skönjbara, tack vare
att hon brukat en särkildt för fjället afsedd stadig
sko. Han tyckte sig läsa hennes tankar i fjäten.
Där hade hon sprungit. Där hade hon gått sakta.
Där hade hon stått stilla. I hvarje bäcks dalgång
hade hon gått ett stycke upp och ett stycke ner.
Ibland hade hon varit uppe på stenar. Han tyckte
sig se henne stå där och spana, tyckte sig höra henne
ropa ut alla de skyddslingens smeknamn, som hennes
ömhet lade på hennes tunga. I sitt hjärta ropade
hon då kanske också efter honom, som så gärna
ville lyssna till henne men trodde, att han icke
hade rätt därtill.
Vid Storgrafven — den bredaste af bäckarne
efter vägen — gingo hennes fjät endast upp emot
fjället. Där hade hon altså lemnat vägen. Nu blef
det svårare att spåra henne. Men det sade sig
själft, att hon hållit sig i dalgången så långt denna
räckte. Ty där var det ju säkrast att finna den
vilsegångna. Storgrafvens dalgång sträckte sig ända
upp på Västerfjällets första utsprång.
Det var rätt oländig terräng: än gungande
myrmarker, än väldiga stenrösen, som vårfloden
sköljt ner, än täta vidjesnår, än kullfallna träd. Det
gick sålunda sakta att tränga sig fram, isynnerhet
som han till det yttersta måste anstränga sina ögon
för att finna hennes väg. Den utstakades af någon
klack i myren och lossnade mosspartier på stenarne.
Bäst det var, fann han af ett steg i en
kvar-Befriaren 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
