Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lämnade vi er ensam att strida er strid! Kan ni förlåta
oss?"
"Men det är öfver nu. Ni har för ögonblicket
alldeles jagat det bort", sade jag.
"Ni skall då icke låta det komma igen?" frågade
hon med ängslig röst.
"Det kan jag icke alldeles lofva", svarade jag. "Det
är måhända för tidigt att säga ännu, då man besinnar,
huru underligt allt måste förekomma mig.
"Men", fortfor hon, "ni skall åtminstone icke
försöka att ensam kämpa däremot. Lofva mig, att ni skall
komma till oss och låta oss sympatisera med er och söka
att hjälpa er. Måhända kunna vi icke göra mycket, men
det är säkert bättre än att försöka att bära sådana
känslor ensam."
"Jag skall komma till er, om ni tillåter mig", sade
jag.
"O, ja, ja, gör det, jag ber er att göra det", sade hon
ifrigt. "Jag skall göra allt hvad jag kan för att hjälpa
er."
"Allt hvad ni behöfver göra är att visa er
bedröfvad för min skull, såsom ni tyckes göra nu", svarade
jag.
"Alltså är det afgjordt", sade hon, under det hon
log med tårar i ögonen, "att ni nästa gång skall komma
och anförtro er åt mig, i st. f. att springa öfver hela
Boston bland främlingar."
Denna förutsättning, att vi icke voro främlingar,
förekom knappt besynnerlig, så nära hade vi under dessa
få minuter kommit hvarandra genom mitt bekymmer och
hennes medlidsamma tårar.
"Jag vill lofva er", tillade hon med ett uttryck af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
