Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugoåttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
oupphörligt i olag, många ruinerades och ett allmänt
sedefördärf utbreddes bland människorna, hvilket gör att man
från äldsta tider kallat penningen för ”roten till allt ondt.”
Stackars gamle bankdirektör med sitt poem! Han
hade misstagit pulseringen i en böld för hjärtats slag.
Hvad han kallade ”en underbar mekanism”, var ett
ofullkomligt läkemedel för ett onödigt fel, en själfförvållad
krymplings otympliga krycka.
Då bankerna stängts, vandrade jag på måfå omkring
i affärskvartéren under ett par timmars tid. Sedan satte
jag mig på en bänk i parken och fann nöje i att blott
se på folket, alldeles som man roar sig med att studera
folkhvimlet i en okänd stad; så främmande hade mina
medborgare och deras seder blifvit för mig sedan
gårdagen. Under trettio år hade jag lefvat bland dessa
människor, och dock tyckte jag mig aldrig förut hafva märkt,
huru fårade och bekymrade deras ansikten voro, de
rikas som de fattigas, de bildades förfinade, uttrycksfulla
drag, så väl som de okunnigas slöa, okänsliga. Och detta
var icke underligt, ty jag såg nu tydligare än någonsin
förr, huru en hvar oupphörligt vände sig om för att lyssna
till ovisshetens spöke, som var bakom honom och
hviskade i hans öra: ”Om du än arbetar så godt du kan,
sträfvar från bittida till sent, röfvar med slughet eller
tjänar med trofasthet — du skall dock aldrig känna dig
trygg. Du kan vara rik nu och dock blifva fattig till
slut. Du må lämna huru mycket som helst åt dina barn,
du kan med alla dina penningar dock icke köpa visshet
om, att icke din son en gång kommer att tjäna din betjänt
eller att icke din dotter skall nödgas sälja sig för bröd.”
En förbigående stack ett annonskort i handen på
mig. Det framhöll fördelarna hos ett
lifförsäkringsföretag på nya grunder. Händelsen påminde mig om den
enda utväg, som erbjöds dessa stackars jäktade män och
kvinnor att åtminstone delvis skydda sig mot en oviss
framtid. Inrättningen var ett rörande medgifvande om
tillvaron af det allmänna behof, som hon dock i en så
ringa mån kunde fylla. Jag erinrade mig, att åtminstone
den välbärgade på detta sätt kunde köpa sig något så
när visshet om, att icke hans kära efter hans död genast
skulle trampas under fotterna af andra. Men detta var
allt, och det var endast för dem, som kunde betala bra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
