Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugoåttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
röra den medlidsamme till tårar. Men de äro nu, Gud
vare lof, för alltid borta. Förtryckare och förtryckta,
profet och bespottare, hafva redan länge varit stoft.
Sedan generationer tillbaka äro rik och fattig förgätna ord.
Men under det jag ännu med outsäglig tacksamhet
tänkte på storheten i världens frälsning och min lycka
att få skåda densamma, kände jag plötsligt ett stygn af
blygsel, samvetskval och undrande själfförebråelse, som
kom mig sänka hufvudet mot bröstet och önska, att grafven
dolt mig tillika med mina samtida för solens strålar.
Ty jag hade varit medborgare i den tiden. Hvad hade
jag gjort för att påskynda den befrielse, åt hvilken jag
nu djärfdes gläda mig? Hvad hade jag, som lefvat under
denna grymma, oförnuftiga tid, gjort för att upphäfva
dess missförhållanden? Jag hade varit fullt ut så
likgiltig för mina medbröders elände, fullt så cyniskt
klentrogen gent emot en bättre tingens ordning, så förhärdad
dyrkare af kaos och den långa natten som någon af mina
vänner. Så vidt mitt personliga inflytande angår, hade
jag snarare användt det till att hindra än befordra den
släktets frigörelse, som redan då förbereddes. Hvilken
rätt hade jag att jubla öfver en frälsning, som utgjorde
en förebråelse mot mig, att fröjdas öfver en dag, hvars
gryning jag hånat?
”Det hade varit bättre för dig, mycket bättre”, ljöd
en röst inom mig, ”om den där elaka drömmen hade
varit verklighet och denna sköna verklighet en dröm;
det hade varit en härligare roll för dig att tala för den
lidande mänskligheten bland en generation af bespottare,
än att gå här och dricka ur brunnar, dem du ej gräft
och plocka frukterna af träd, hvilkas planterare du
stenat.” Och min ande svarade: ”ja, visserligen.”
Då jag slutligen lyfte upp mitt nedböjda hufvud, och
såg ut genom fönstret, varseblef jag Edith, som morgonfrisk
och glad kommit ned i trädgården och plockade
blommor. Jag skyndade ned. Knäböjande framför henne
med ansiktet gömdt i hennes knä, bekände jag under tårar,
huru ovärdig jag var att andas detta gyllene århundrades
luft och ännu mer att äga dess härligaste blomma.
Lycklig den, som i ett så förtvifladt fall som mitt,
finner en så mild domare.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
