Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60
UR LARMET
— Hör du, sade han och fick fatt i
Lennarts båda axlar, ska vi inte vara vänner?
Inte försvinna med detsamma utan bli
riktiga vänner — vill du vara min vän?
Greppet var kraftigt som kring en ratt,
men rösten hade kastat om i en vek
underton, det var säkert äkta, en spillra från
skol-pojks- och tonårens varma och rika
känslovärld, då ännu hjärtat, icke förståndet, söker
vänskap. Jungström såg på den unga
adelsmannen och blef förlägen. Han var i
ögonblicket den mest behärskade och det
bedröf-vade honom, ty det visade att likväl den
andre var, ännu åtminstone, mer
stämnings-och känslomänniska, mer omedelbar, mer ung.
Han tryckte hans hand och sade så hjärtligt,
han kunde: — visst skola vi blifva vänner!
men han visste att det ju icke betydde något
så högtidligt annat än för stunden.
De smålogo och satte sig.
Och som för att bekräfta denna
öfver-ilning sutto de tysta, liksom eftertänksamma,
men i själfva verket lyssnande till dén
annalkande åskan, Lennart litet matt efter den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
