Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90
UR LARMET
andra. Till sist satte hon tillsammans en
hvit stege och lät en svart kanin klättra
uppför den. Då djuret var halfvägs klappade hon
i händerna och både stegen och kaninen —
vips! — voro osynliga.
Hön kastade sig i en liten låg soffa och
skakade af undertryckt skratt så att lockarna
slogo ned för ansiktet, men Lennart dock hade
känslan af att hon såg på honom genom håret.
— Hon är satan själf, tänkte han.
Med ens vippade hon baklänges så benen
stucko rätt upp i luften, gjorde en vig volt
och stod rak bakom soffan — Jungström hade
så när trott att hon skulle försvinna som
kaninen.
Hon lade fingret på mun, vinkade åt
ho-att följa och gick lätt och tyst före. Oenom
en liten snirkeldörr kommo de ut i ett galleri
och vidare in i ett litet rum i hvit och blå
empir. Här satt en liten sömndrucken groom
i rödt livré och han var mormn. Han liknade
en af de många nickdockoraa i det
kinesiska kabinettet.
Yrvaken for den lilla svarta mandarinen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
