Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(1163), och Kyrkan hade redan vunnit inflytande, icke blott
bland folket, utan äfven i Konungarnes råd, der biskopar och
prelater redan tidigt innehade säte och stämma. Den
ofvan-nämnda Carls son, kon. Sverker, hade lagt granden till
prester-skapets mag t genom det andliga frålset, och då detta
bekräftades af den andra Folkungakonungen, Magnu» Ladulås, upphöjdes
presterskapet till en magt i staten. Men bredvid denna magt
uppträdde en annan, adelsaristokratien, likaledes grundlagd
genom Magnus Ladulås. Han förvandlade lagmännen, hittills
«folkets män» och förfåktarne af dess rättigheter, på hvilkas
inflytelse den bekante Xhorgny Lagman är må hända det mest
talande exemplet, till Konungens män och inkallade dem i
Konungens råd ; han förvandlade likaledes de fordna odalmännens,
de fria böndernas, stånd till konungens tjenare genom
Alsnö-stadgan (1285) om det adliga frålset, enligt hvilken hvar och
en, som tjenade till häst i konungens krig, kunde »frälsa» sin
jord från utskylder. Redan långt förut hade den Svenska
allmogen blifvit beröfvad sin urgamla rätt att bära vapen, och
konungen var nu, stödd på de bägge aristokratierna, den enda
herren i landet. Men det påräknade stödet vände sig snart
emot konungen; de bägge aristokratierna störtade i förening
Folkungahuset och togo ensamma magten om händer. På sina
herredagar afgjorde de andliga och verldsliga aristokraterna
rikets öde, medan konungen var en blott skugga. Det var t. ex.
en förening af 24 andliga och verldsliga herrar, som, missnöjda
med den sista Folkungen, Magnus II, till Sverige inkallade den
Mecklenburgska hertigen Albrecht, hvilken under hela sin
regering berodde af de förnäma, hufvudsakligen af det mägtiga
drotset Bo Jonsson Grip, och till slut måste afstå sin krona åt
den genom en ny adels- och prelatkonfederation inkallade
d/ar-g ar et ha, redan förut Danmarks och Norges beherrskarinna.
Det var Margaretha, som stiftade den ryktbara Unionen i
Kalmar (1397), genom hvilken de tre Nordiska rikena kunde
hafva blifvit förenade till ett mägtigt och i Europa inflytelserikt
helt, men hvilken i stället allt ifrån början bortfuskades genom
unionsregenternas sträfvan att göra de bägge andra rikena till
lydländer under Danmark. Detta lyckades med Norge; men i
Sverige, der den urgamla folkfriheten alla påtryckningar oaktadt
ännu icke hade blifvit glömd, uppträdde, emot Unionsregenterna
och deras hjelpare, hierarkien och aristokratien, en motvigt i
den af en gemensam fara förenade allmogen, hvilken också
till slut gick segrande ur striden. Redan den andra
Unions-regenten, Erik af Pommern, måste vika för Engelbrecht, hvilken
sjelf föll för aristokratiens hat; under Sturame fortsattes
kam-peu, ofta med framgång, men utan att något afgörande resultat
kunde vinnas, emedan de Store alltjemt förlamade
Riksföreståndarens inflytblse; och när slutligen den sista Unionsregenten,
Christian 11, genom Blodbadet i Stockholm (1520) och andra lika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
