Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
190
KOMEDIER I BERGSLAGEN
"Kan du nu säga mig, vern jag är?"
Det visste hon, sade namnet.
Han tog henne sakta i handen och fortsatte:
"Ja, det är rätt. Men säg nu — kan jag inte
vara någon annan också? Någon annan?"
Sådant kan man ju säga till ett barn, icke
sant? Dels för att skämta, dels för att pröva
och uppöva dess skarpsinne. För resten
blandade han genast bort det genom att fråga vem
hon var. Jo, Märta Janse. "Nå, kan du icke
vara någon annan?" Nej, det kunde hon icke.
Hon drog sig litet ifrån honom och sade mycket
lugnt och stillsamt:
"Det kan jag inte. För jag är fars och mors
olycksbarn."
Det var ett egendomligt sammanträffande.
Det var eget för Jörgen Siedel att träffa en
person, som så väl och fast visste, vem hon var.
Ett litet barn visserligen. — För övrigt insåg han
genast, att han här stött på något, som var
plågsamt för hans lilla vän. Och han rörde icke mer
vid den saken. Men han var i alla fall nöjd.
Så beger det sig, att Jan Erse själv kommer
fram ur albuskarna och ställer sig framför dem.
Jörgen skyggar till. De äro fiender på kniven,
och bergsmannen står så stor över honom och
med en knölpåk i handen. Jörgen säger:
"Jag gör henne ingenting ont."
"Nej, brukspatron ska väl inte göra det,"
säger bergsmannen och sätter sig på andra sidan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
