Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vågar någon att svika den besvurna troheten
mot mig och mitt hus, frågade konung Tjaffs och
hviftade.
Nej, o konung! — svarade gäddorna — dig
gäller det för närvarande icke. Det gäller oss, dina
trognaste. Som du vet, ega vi gäddor, sedan
urminnes tid ett heligt, ett oförytterligt privilegium
att äta upp de andra fiskarna, så ofta vi bli
hungriga.
Konung Tjaffs nickade.
Men — fortforo gäddorna — ”det går en oro
genom tiden.”[1] Redan är det så långt hunnet, att
aborrarna helt cavalierement neka att låta äta upp
sig. Samma anda börjar sprida sig bland mörtarna,
och slutligen kommer det väl ända derhän, att
de simplaste löjor och norssar blifva så oförskämda
och vilja frälsa sina lif, ehuru den stadgade samhällsordningen
kräfver deras uppoffring.
Derhän får det ej komma, sade konung Tjaffs
och hviftade.
Nej — sade gäddorna — derhän får det ej
komma. Vi förtrösta på dig, o konung, som alltid
varit oss en huld och nådig beskyddare.
Konung Tjaffs både nickade och hviftade.
Derpå togo gäddorna åter ordet och sade: o
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
