Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ger Nietzsche någonstans i "Bortom godt och ondt",
och dessa ord kunna tillämpas lika bra i fråga om de
stora konstnärsföreningarnas förmyndareregemente som
i fråga om konstakademiernas. Ofverallt där de stora
föreningarna tagit makten ha de själfständiga och
nyskapande konstnärerna fått sitta emellan. Deras
arbeten, oförstådda af medelmåttorna, ha gång på gång
refuserats i massa, medan medelmåttorna under tiden
själfbelåtet bredt sig allt mer och mer i
utställningssalarna. Salongen i Paris har i all tid utgjort en
förträfflig illustration till systemet. När nu de refuserade
konstnärerna klagade — och söm det har klagats! —
hette det alltid: Antagningsjuryn bär hela ansvaret och
denna jury har "konstnärerna själfva valt"; alltså kan
ingen orättvisa vara begången. Basta! I själfva verket
hade dessa konstnärer röstat på helt andra jurymän,
hvilka voro de enda som hade deras förtroende, men
de hade alltid stannat i minoriteten. — Nå, det hela
gick till en tid, alltför många år för resten. Men så —
pang! — sprang systemet sönder. Det var
impressio-nisterna och deras vänner som, redan på 60-talet, gåfvo
den första allvarliga stöten.
Jag har tidigare i en uppsats om "Zola som
impressionismens förkämpe" gifvit en kortfattad skildring
af den börjande upplösningen. Här hinner jag ej
vidare dröja därvid. Impressionisterna skiljde sig
småningom helt och hållet från den stora föreningen och
anordnade sina egna utställningar efter eget skön.
Det gick utmärkt. Den stora föreningen var
naturligtvis ursinnig, ty den ville alltjämt ha alla under sina
31
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
