Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var i längden omöjligt att stå ut inom
föreningen. Hvar och en som känner till, huru och på
hvad sätt “Konstföreningens moderliga penninghjärta"
(Scholanders uttryck) klappar för konsten, skall
någorlunda kunna förstå den, som inte “stod ut“. Jag skall
i korthet ge en liten — scenisk — föreställning om detta
hjärtas sätt att fungera.
Scenen: Konstföreningen. På scenen:
Föreningens inköpsnämnd. Fram tages en tafla af fröken X.
Den åskådas med allmän likgiltighet.
En röst: Hur var det, har hon sålt något åt oss
på länge?
Föreningens intendent: Hon sålde intet i fjol.
Rösten: Ja, men då få vi allt lof att tänka på
henne i år.
Det blir liflig rörelse i den lilla portion hvita och
bruna bönor, hvar och en af inköparna har serverad
framför sig.
De hvita bönorna bli de segrande. Hjärtat har
talat och taflan är inköpt.
En entusiastisk röst frän landsorten: Det var ju
bra det här, nu fick vi en vinst till. — Se det är det
viktigaste — tycka vi i landsorten — att det blir många,
många vinster.
De öfriga se alltjämt likgiltiga ut.
Konstföreningen är sedan urminnes tider en
konstnärernas nödhjälpsförening. Den “som icke stod ut“,
skref också efter sitt utträde ur föreningens styrelse i
ett bref till dess ordförande bland annat följande:
“Såsom föreningen nu är anlagd, är den hufvudsakligen
50
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
