Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102
rulgon sällhet ännu le oss Lill mötes. Hvarje medel
som kunnat begagnas, ha vi tillgripit, för att
utverka näd eller mildring; — och allt kan ju inte
misslyckas! —
Birger.
Fåfängt! min Erika. Bemanna dig med mod och
undergifvenhet, ingen räddning är nu mera möjlig!
— l)ä jag första gången vågade sluta dig till mitt
skuldbelastade bröst, tänkte jag inte på denna
sönderslitande stund! — Men, tacka himlen, älskade
maka! som gjort vårt äktenskap barnlöst — och att
ingen varelse finnes, som skall rodna öfver sitt
upphof, och afsky sin far! — — Mitt öde är
afkun-nadt, och måste beseglas med mitt blod! —
Erika (hopplöst).
Så är då det hopp förbi, som hittills uppehållit,
min redan brustna lifskraft. Ensam stöttes jag ut
i verlden — ensam går jag också bort! ... Så
långt jag kan minnas tillhaka, bodde en stor
tomhet i min själ. Det var längtan! . . , Jag
längtade efter något, som jag aldrig ägt: — en
föräl-drafamn! Ingen moder har vyssat mig på sitt knä;
ingen fader välsignat mig! — —- Ensam gick jag
genom lifvet, och ensam sökte jag ljusels väg.
Ingen kände, ingen brydde sig om, hvad den
moderlösa, den af bela verlden utstötta, led; hennes
trängtan var blott hennes. Då lärde jag känna min
Gabriellas mor: — jag kom i ert hus, och sedan hon
var hädangången, och jag omkring den späda
moderlösa, (fattar Gabriellas hand) började slllta all
den kärlek som bodde i min själ, och ännu mer,
sedan milt öde blef förbundet med ditt, min
Birger, — då fann jag, att Gud inte utan ett stort än-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
