Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det lilla rosenträdet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rosorna hängde vissna. Det var som om frosten gått över trä-
det under natten.
Han stod en stund obeslutsam, sedan tog han upp sin skarpa
kniv och skar av trädet vid roten.
»Kanske är det orätt det jag gör nu», mumlade han, »men
löftet i drömmen binder mig.»
Och så vandrade Bengt ut i världen med ränseln på ryggen och
staven i hand.
De första dagarna gick hans vandring genom stora, tysta sko-
gar. Han kände sig så förunderligt lätt och sorglös, där han
vandrade. Ensamheten tryckte honom ej, ty greppet om van-
dringsstaven kändes som en god väns fasta handtag. Han måste
le åt sig själv för sin barnslighet.
Han sov ute i skogen på den mjuka mossan, tätt insvept i
sin kappa. Så fort han somnat, satt hans drömflicka bredvid
honom på mossan. Hon tog hans huvud i sitt knä och viskade
ljuva ord i hans öra. Och han svarade henne i drömmen. Men
när han vaknade, mindes han henne endast som en dunkel dröm.
En dag skulle han gå över en strid fors. Då slant han på en
av de hala stenarna, och han höll på att ryckas med av forsen.
Han sökte fäste för staven mellan de slippriga stenarna. Den
är för bräcklig, tänkte han, den kan ej bära min tyngd.
Men den lilla staven spände sina yttersta krafter. »O Gud,
hjälp mig att hålla», tänkte den. Och Bengt fick nytt fotfäste
och kom oskadd ur faran.
»Du kära, lilla rosenträd», sade han, »den gången frälste du
mitt liv!»
119
8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
