Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra perioden: Ämbetsorganisationens begynnelser (1560—1594) - I. Allmänna organisationssträfvanden inom centralregeringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
berördes förhållandet mellan regeringen och rådet. Detta
sistnämnda erhöll emellertid rätt att, om innehafvaren af ett
förnämligt ämbete[1] aflede, uppsätta några personer på förslag till
efterträdare[2], och skulle då konungen hafva att utnämna en
af dessa.
Konungen skulle i Polen alltid hafva hos sig en svensk
hofkansler af adel, minst en svensk rådsherre, ett par andra i börd
och bildning framstående svenskar samt en eller annan svensk
sekreterare, detta för att erhålla kännedom om svenska
angelägenheter och bättre kunna besvara framställningar, som (af
regeringen i Sverige?) kunde göras till honom, äfvensom
undersåtarnes klagomål och supplikationer. Motsvarande polska
funktionärer borde följa honom till Sverige, men i allmänhet finge
inga polackar inblanda sig i svenska ärenden eller tvärtom[3].
Önskade konungen, när han var i Polen, personligen öfverlägga
med svenska riksrådet, skulle han gifva detta skriftligen
tillkänna, hvarpå rådet hade att utse två af sina medlemmar att
resa öfver till Polen. Flera finge konungen ej kalla till sig.
Hvad dessa två beslöte, måste för att blifva giltigt bekräftas af
de hemmavarande[4]. Bestämmelsen skulle efter sin ordalydelse
möjligen kunna fattas så, att konungen därigenom bands vid
rådets samtycke, men det är ej fullt klart, hvilken innebörd man
ville gifva den. Hela frågan om regeringskollegiets ställning till
konungen lämnades nämligen fullständigt å sido. Endast så
mycket är tydligt, att konungen med nyss nämnda undantag för
till honom ställda andraganden och suppliker skulle utöfva sin
myndighet endast genom regeringsherrarne.
Särskildt bestämdes, att rättskipningen i Sverige skulle
blifva fri och oförkränkt, och att ingen skulle stämmas för rätta
utom landets gränser. Ville någon svensk vädja till konungen
under dennes frånvaro i Polen, skulle denne för hvarje fall utse
en skicklig och värdig svensk man till ordförande vid målets
behandling och afgörande[5].
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
