Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. En affisch.—Resan till Kansas.—En intressant dam.—En stor folksamling.—Andersons intryck.—En annan kyrka och en annan präst.—Påskafröjd.—En konstutställning och en vänlig herre.—En konsert och en grinig gnbbe.—Messiah i Lindsborg.—Ett _samtal och en bekännelse.—Brytning.—Riktigt fast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
22I
"Se, Guds Lamm!" . . .
Hur hade icke hvar och en uppfattat ande
meningen i sången! Man följde icke blott partituret,
utan det kändes att själenvar med.
Nu kom den där vackra altrösten igen: ”Han
var föraktad." Aldrig kunde väl detta återgifvas
med mera känsla, sympati och innerlighet, och lik
som instämmande fortsatte kören: "Sannerligen han
bar vår krankhet, näpsten ligger uppå honom och
genom hans sår äro vi helade."
Det låg öfver allt detta ett lidande, en nästan
ljuf beklämning, en, som Anderson hade sagt, läng
tan, som man ej ville bli af med.
Härefter kom kören: “Vi gingo alla vilse så
som får." Motivet gaf ganska riktigt intryck af
något vilsegånget, oroligt sökande hit_ och dit,’och
när de olika stämmorna samlas i det slutliga adagiot:
“Och Herren kastade allas våra synder uppå Ho
nom," så var effekten helt enkelt majestätisk.
Som en värdig kontrast kommo två tenorsolon
och så åter en kör: “Gören portarne höga."
Sopran- och bassolisterna hade åter hvar sina
nummer, och så höjdes notställen, kören stod upp
och i ett nu reste sig hela denna väldiga skara af
åhörare. Till och med orkestern hade rest sig. Det
var en syn, som aldrig skulle glömmas.
Och sådan sång _ sådan musik!
Det var inte fråga om ett försök härvidlag, det
var en inspiration, som flödade från kompositör till
anförare, från anförare till kör och orkester och så
ut bland denna stora massa, som hänryckt, med
svällande bröst mottog den ena brusande tonvågen
efter den andra . . .
“Kungars Kung och herrars Herre.-Halleluja!"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
