Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gamla män och kvinnor flacka omkring i alla möjliga riktningar
på ett besynnerligt, säfligt sätt och där man snart känner sig
försatt till en värld, som är en egendomlig motsats till lifvet i Paris.
Det första som väcker förvåning är etablissementets omfång.
La Salpétriére är en hel stad med gator och gränder, avenyer och
torg, specerihandlande och kaféer. När tjänstepersonalen medräknas,
bor det inom dessa murar 5,600 människor, alltså lika många som
i en medelstor stad här i Sverige. Den tomt anstalten upptager
uppgår till en areal af 33 hektar. Orléans-järnvägsbolaget har
förgäfves erbjudit sig att köpa marken för en summa af 25
millioner francs.
Vi vandra genom en labyrint af byggnader, i hvilken gamla
kvinnor till ett antal af öfver 3,000 ränna omkring som om de
hade brådtom med förberedelserna till sin sista resa. Åtskilliga
af dem äro öfver 100 år gamla, några ligga lutade mot
fönsterbrädena och mumsa, andra sitta utefter väggarna, upptagna af
sina minnen, eller hafva de flyttat tillsammans sina stolar i skuggan
af en jasmin och förkorta tiden med sladder. Det är ett
allena-stående galleri af ansikten, korpulenta, gemytliga matronor, som
med fladdrande mössband och uppspruckna klädningslif tulta
omkring som mjuka guttaperkabollar, gamla afskrapade spöken, som
fräsa och skjuta rygg likt arga kattor, och hemlighetsfulla varelser,
försjunkna i sina egna tankar, insvepta i schalar, med hornbrillorna
hängande på finkänsliga mjuka näsor, på samma gång listiga och
djupsinniga, sådana som man i sagan tänker sig häxorn^.
Tre tusen kvinnor, som stå på grafvens brädd — man stannar
och betraktar förfärad denna fruktansvärda scen af upplösning.
Blott för ett par människoåldrar sedan, då Henri Murger lefde sitt
glada lif bland gråtmilda grisetter, då Alfred de Musset älskade
och diktade, voro dessa 3,000 gamla häxor ännu behaget, gratien
och våren i Paris! Det är dessa skrynkliga gummansikten vi
läsa om, när vi läsa de författare, som hafva beskrifvit de nattliga
festerna i Closerie des Lilas, det är dessa sorgliga rester af
lef-vande varelser, som fladdra genom Paul de Kocks uppsluppna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
