Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - § 3 - § 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Häraf får jag altså låf at sluta: Ju
mera frihet och förmåga hwar ock en äger uti sin
födslo-ort, at befrämja i synnerhet i yngre åren
sin lycksalighet, ju mindre wil han byta
Fädernesland med någon, och ju mindre han
deremot af denna frihet njuter, ju större räknar
han sin olycka, och twång, och desto mera
trängtar han bort. Och detta twång, eller brist
på tilräckelig frihet, at på alt anständigt
sätt befordra sin lycka, wågar jag påstå
wara den ena och enda ordsaken til alla
utflyttningar, och således äfwen til dem som ske från wårt
kära Swerige. Nekas detta, måste man
antingen kunna älska något, utan at hålla det för
godt, eller ock wälja det man bär sky före.
Alt hwad utom dess må anföras til
ordsak härtil, är det antingen aldeles icke, eller
allenast en del af denna.
Dock är det ingalunda nog uti et änme
som rörer hela Staters upkomst och undergång,
at allenast stadna wid tancke- och förnufts slut,
utan böra de icke mindre af en långlig
förfarenhet blifwa gjorda helt ostridiga: Annars
händer det snart, at utgången intet slår in med
förmodan, och då blifwer det ofta försent at
rätta et felsteg, som man straxt märkt, om man
förut rådplägat med förfarenheten, de
enfaldigas Läro-mästare.
§. 4.
Wi stadna altså först med wår eftertancka
wid en art flyttningar, som wi dageligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
