Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sjelfva, antingen med svärd eller genom att
kasta sig utför höga berg i hafvet.
Fåfänga voro dotterns tårar och böner,
fåfänga hans trogna folks anropande att han
ännu måtte stanna bland dem och med sina
visa råd och sin mognade erfarenhet bistå dem.
Men den gamle var obeveklig; han ville
ovilkorligen dö, och dervid blef det.
„Fader“, sade Gerda och strök med sin mjuka
hand fadrens skäggiga kind, „hvarför vill du
då nödvändigt nu gå till Oden?“
„Barn, jag skall säga dig det, fast det intill
denna stund varit en hemlighet för alla“, sade
den gamle. Derpå drack han ett par väldiga
klunkar och återtog med högtidlig röst: „jag
hade i min ungdom en vän, en fosterbroder,
som hette Harald, och han var mig kärare än
lifvet. Vi sofvo i samma säng, vi åto af samma
kaka, vi kämpade på samma drake, vi gjöto
vårt blod under samma torfva [1].
Han gifte sig liksom jag, och hans hustru
födde honom en son. Denne son var hans
enda barn, liksom min dotter är min enda.
Båda förlorade vi våra hustrur vid samma tid.
Vi lofvade hvarandra då vid Oden, Frej och
Thor, att våra barn skulle blifva förenade, att,
bland gudar och menniskor, blott ett skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
