Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
eko. Derefter upphäfde de ett härskri sä förfärligt,
att både sjökonungen och den främmande
konungen med allt deras folk strax
rusade upp, beväpnade sig och begynte den
häftigaste strid med Hildiger och hans män.
Sedan striden fortgått en stund med stort
mannamod å ömse sidor, frågade Hildiger, om
hans motståndare — en stolt kämpe, mot hvilken
han kämpat bröst mot bröst, som han sårat
och af hvilken han sjelf mottagit flera blödande
hugg — om denne ej ville afstå Signe för
mindre än lifvet. „Nej,“ svarade en dof röst
inom det slutna hjelmgallret. Vid ljudet af
denna röst spratt Hildiger till; den föreföll
honom som ett bekant eko från hans barndoms
dalar och fjäll.
Han sänkte svärdets spets mot jorden, aftog
sin hjelm och bad sin motståndare göra
detsamma. — Så skedde, och med utropen
„min broder“ kastade bröderna sig i hvarandras
armar. Den mäktige konungen, som var
bestämd till Signe, var Hildigers broder Hakon,
nyligen återkommen från Österhafvets kuster
med ära och rikt byte. Sedan bröderna,
som högt älskade hvarandra, sålunda helsat,
frågade den gamle sjökonungen, om de ej nu
ville upphöra med striden, dricka tvemännings
ur horn, och om ej en af’ dem ville frivilligt
afstå Signe.
Hildiger svarade med sorgsen blick, att
han ej kunde detta, emedan han vid löftesringen
svurit att han eller motståndaren skulle
dö i kampen, så vida icke denne sjelf afstode
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
