Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jat på sin måltid, ehuru med mindre god
appetit än förut.
— Adjö, mina fåglar! sade
fångvaktaren, och han tog sitt vackra barn på
armen, i det han förestafvade orden med
en kyss.
— Adjö, mina fåglar! upprepade det
vackra barnet.
Hennes oskyldiga ansigte vände sig med
en sådan strålande blick öfver hans axel,
i det han gick bort med henne,
gnolande på den gamla barnvisan:
Hvem färdas denna väg så sent?
Compagnon de la Majolaine!
Hvem färdas denna väg så sent!
Alltid så glad!
att Jean Baptiste ansåg det som en
skyldighet att svara vid gallret, och han sjöng
gauska rent, ehuru med något hes röst:
Han kronan är bland riddare,
Compagnon de la Majolaine!
Han kronan är bland riddare,
Alltid så glad!
Tonerna följde dem nedför den branta
trappan, och fångvaktaren fick stanna vid
det sista steget för att hans lilla dotter
skulle få höra sången till slut, och
upprepa refrängen så länge hon ännu var i
sigte. Då försvann barnets hufvud, och
fångvaktarens hufvud försvann också, men
den späda rösten fortsatte melodien, tills
dörren åter stängdes efter dem.
Monsieur Rigaud, när han fann att den
lyssnande Jean Baptiste stod i hans väg,
till dess att echot upphört, (sjelfva echot
tycktes hafva lidit utaf fängelseluften, och
blifvit trögt), gaf honom genom en spark
med foten att förstå det han skulle hålla
sig till sin egen, mörkare vrå, Den lille
mannen satte sig då åter ned på
sten-golfvet med största lugn, som vore han
helt och hållet van vid stengolf; han
ställde tre stycken groft bröd
framför sig; det fjerde högg han i, och
började helt trankilt bana sig väg derigenom,
som vore det blott en sorts lek för
honom att göra ända på dem.
Han blickade väl någon gång på
Lyo-nerkorfven, och den smakliga å la dauben,
men frestelsen varade icke länge;
monsieur Rigaud gjorde snart slut på dem,
i trots af presidenten och domstolen,
hvarpå han slickade sina fingrar, och torkade
dem på vinbladen. Sedan han tagit en
klunk ur flaskan, stannade han för att
betrakta sin medfånge, hvarvid mustaschen
gick upp, och näsan ned.
— Hur smakar brödet?
— Det är allt litet torrt, men här har
jag min gamla sås, svarade Jean Baptiste,
i det han svängde sin knif i luften.,
— Hvad för sås?
— Jag kan skära mitt bröd såhär —
som en melon. Eller såhär — som en
omelette. Eller såhär — som en stekt
fisk. Eller såhär — som en Lyonerkorf,
sade Jean Baptiste och han skar brödet
i alla dessa olika former, i det han lugnt
tuggade på det som han hade i munnen.
— Se här! utropade monsieur Rigaud.
Här får ni dricka. Drick ut hvad som
är qvar.
Gåfvan var icke stor, ty det fanns icke
mycket vin qvar; men signor Cavaletto
sprang hastigt upp, mottog flaskan med
tacksamhet, vände upp och ned på den,
och smackade med läpparne.
— Lägg nu flaskan bredvid de andra,
sade Rigaud.
— Den lilla mannen lydde, och stod
sedan med en tänd svafvelsticka i handen,
färdig att lemna den åt sin kamrat, då
denne höll på att rulla ihop tobak till
cigaretter, tillsammans med små
fyrkantiga papperslappar som han fått med den.
— Se här! Ni kan få en.
•— Tusen tack, mäster! sade Jean
Baptiste på sitt eget sprak, med den raska,
försonliga minen, som är hans landsmän
egen.
— Monsieur Rigaud steg upp, tände
en cigarett, stack de öfrige i fickan, och
sträckte sig i sin fulla längd på
bänken. Cavaletto satte sig på stengolfvet,
höll en fot i hvar hand, och rökte lugnt.
Det var, som om en egen obehaglig
dragningskraft tvang monsieur Rigauds ögon
att hvila just på det stället på golfvet
der Cavaletto satt sin tumme när han
tecknade kartan. De drogos så ofta dit,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
