Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
döden, men skillnaden emellan dem är så
stor som det djupa svalget, hvilket ligger
emellan den öfverst ndna striden, och
striden som ännu pågår med förtviflans
raseri.
Han tände en annan af sina
pappers-cigarrer vid sin kamrats; bet den fast
mellan tänderna, drog en mjuk filthatt
ned öfver ögonen, slängde kappans ena
flik öfver axeln, och gick genom dörren
in i sidogalleriet, utan att vidare bry sig
om signor Cavaletto. Hvad denna lilla
man nu angår, tycktes han icke hysa
någon annan tanke än att komma nära
dörren, och att se ut derigehom. Alldeles
som ett vilddjur närmar sig burens öppna
dörr, och stirrar på den fria rymden
der-ute, tillbragte han dessa fa minuter med
att granska och titta, till dess att dörren
tillslöts.
Offfceren som anförde soldaterna
tycktes vara en särdeles lugn, rask och
dug-tig man; med sitt dragna svärd i
handen och cigarr i munnen. Han befallt e
helt kort att monsieur RigaUd skulle
ställas i sdldaternas midt, och ställde sig med
en ytterst likgiltig min i spetsen för dem,
gaf ordres att marschera, och så gingo
de alla skramlande nedför trappan.
Dörren slogs igen, — nyckeln vreds i låset —
och det vår som om en ovanlig ljusstråle,
en ovanlig luftflägt, passerat genom
fängelset, och försvunnit i ett litet fint
rökmoln från cigarren.
Då, lik något af do lägre djuren, en
otålig apa, eller en liten illparig björn,
hoppade den ensamblifne fangen uppå
fönsterkarmen, för att se allt hvad som
ses kunde. L’nder det att Iran med båda
händerna grep tag i gallret, hördes vilda,
förvirrade ljud utifrån, ett ohyggligt
tjutande, gällå skri;-svordomar, hotelser,
förbannelser, allt sammnnblåndadt. som i en
orkan, der alla enskilda toner försvinna i
det vilda, rasande svallet,
I sin ursinniga åtrå att få veta me-
ra liknade fången ännu mera ett
vilddjur i bur; vigt hoppade lian ner, flög
rundt omkring rummet, vigt hoppade lian
upp igen, grep tag i gallret och sökte
rista på det, hoppade sen ner igen och
sprang, hoppade upp och lyssnade, och
hvilade aldrig ett ögonblick, tills det vilda
dånet blef alltmera aflägset, och ändtligen
dog bort. Huru många bättre menniskor
än lian hafva på samma vis slitit ut sina
ädla hjertan, utan att någon tänkte pä
dem; utan att till och med den soln de
mest älskade anade deras lidanden, under
det att de mäktiga konungar eller
vice-konungar hvilka kastat dem in i fängelset,
göra stolta triumftåg i det glada
solskenet, och mottagas med jubel af den
församlade folkmängden. Ofvannämnde
mäktige personer få sedan dö i sina sängar;
deras exemplariska slut och rörande tal
utbasunas, och den fala historien, ännu
servilare än deras egna verktyg,
balsamerer deras minne.
Ändtligen stannade Jean Baptiste, som
nu fick lof att söka hvilken hviloplats
som helst inom dessa trånga murar, och
han lade sig följaktligen pä bänken, med
ansigtet på sina korslagda armar, och
somnade genast. I sin undergifvenhet.- i
sitt lätta, glada lynne, sin hastigt
öfver-gående vrede, sin förnöjsamhet med både
hårdt bröd och hårda stenar, sin
förträffliga sömn, och lättrörda sinnelag, visade
han sig som en äkta italienare
Ändtligen sänktes dagens flammande,
vildt stirrande blick; solen gick ner i en
gloria af röda, gröna och gyllene strålar;
stjernorria tindrade pä hiinlahvälfvet, och
eldflugorna härmade dem i den lägre
luften, aldeles som menniskan, enligt sin
svaga förmåga, härmur högre, ädlare
varelser; de länga, dammiga landsvägarne
och gränslösa slätterna bigo utsträckta i
den fullkomligaste livila; så djap var
häf-vets tystnad, att det knappt hviskade om
den tiden då det skail uppgifva sina döda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
