Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Damen, som hastigt återhemtade sig —
ty det var mrs Merdle ocli hon bragtes
ej lätt ur fattningen — fortfor att tillägga,
att hon hoppades genom denna förklaring
ha urskuldat den frihet hon tagit sig, samt
ha återgifvit den hygglige värden den
ynnest, hvarpå han satte så mycket värde.
Mr Dorrit emottog detta rökverk på sin
värdighets altare med ett nådigt svar; och
sade att hans folk skulle få — hm —
kontramandera hans hästar och att han
skulle — ha — hysa öfverseende med
det som han först ansett som en
förolämpning, men nu betraktade som en ära.
Derpå gjorde honom halsen en bugning;
och dess egare, som egde en
förundransvärd makt öfver sitt anlete, vände sig
med ett intagande smålöje till afsked mot
de begge systrarna, hvilka hon tyckfes
betrakta som tvenne unga förmögna damer,
för hvilka hon kände sig mycket intagen,
ehuru hon aldrig förr haft nöjet att se dem.
Men så förhöll det sig ej med mr
Spar-kler, Denne gentleman, som blifvit
förstenad på samma gång som sin fru mor,
kunde på intet sätt rycka sig ur denna
förtrollning, utan stod stilla och stirrade
oafvändt på hela kompositionen med miss
Fanny i förgrunden. Då hans mor sade:
“Edmund, vi äro alldeles färdiga; vill du
ge mig din arm?“ tycktes han genom
någon rörelse med läpparne, svara med en
anmärkning, affattad enligt det formulär,
hvarmed han för det mesta gaf luft åt
sina utmärkta snillegåfvor, men rörde ej
en muskel. Så orörlig var hans gestalt,
att det verkligen skulle ha varit svårt att
fä honom in genom vagnsdörren, om han
ej i grefvens tid blifvit uppmuntrad af en
liten moderlig knuff. Han hade ej förr
kommit in, än den lilla dynan framför
fönstret bak i vagnen försvann, och hans
öga intog dess plats. Det förblef der så
länge man kunde urskilja ett så
diminu-tift föremål och förmodligen än längre,
samt stirrade (alldeles som om något
utomordentligt förvånande kunnat hända en stor
torsk) som ett illa måladt öga i en stor
medaljong.
Detta möte var så obeskrifligt
angenämt för miss Fanny och gaf henne så
mycken triumf, när hon sedan tänkte
derpå, att det på ett märkvärdigt sätt
förmildrade hennes sträfhet. Då
processionen åter satte sig i rörelse följande dag,
intog hon sin plats med ny glädtighet,
och visade verkligen så mycken liflighel,
att mrs General såg något förvånad ut.
Lilla Dorrit var glad öfver att ej bli
klandrad och att se Fanny nöjd; men
hennes egen rol i processionen var
begrundande och tyst. Då hon satt midt emot sin
far i resvagnen och ihågkom sitt gamla
rum i Marshalsea, föreföll det närvarande
henne som en dröm. Allt hvad hon såg
var nytt och underbart, men var ej
verkligt; hon tyckte, att dessa utsigter af berg
och pittoreska landskaper kunde smälta
bort hvilket ögonblick som helst, och att
vagnen, då den vände vid någon tvär
krökning, skulle med en stöt stanna vid
den gamla Marshalseaporten.
Det var besynnerligt för henne att ej
ha något arbete för sig, men ej hälften
så besynnerligt som att, när hon smugit
sig in i en vrå, ej ha någon att tänka
för, ej någonting att fundera på, inga
planer att uppgöra, att ej känna sig
nedtyngd af bekymmer för andra. Så
besynnerligt också detta var, så var det än
besynnerligare för henne att finna ett rum
emellan sig och sin far, der andra voro
sysselsatta att egna honom de omsorger,
hvilka aldrig mer väntades af henne. Först
förekom henne detta än mer olika allt
hvad hon hittills erfarit, än till och med
sjelfva bergen, så att hon ej var i stånd
att underkasta sig det, utan försökte
bibehålla sin gamla plats. Men han hade talat
till henne i enrum ocii sagt henne, att
personer — hm — personer, som
innehade en högre ställning, mitt barn, måste
vara noggranna i den vördnad de
fordrade af sina underhafvande; och att, om det
blefve kändt att hon, hans dotter, miss
Amy Dorrit, tillhörande den enda
återstående grenen af Dorrits af Dorsetshire
— hum — sysselsatte sig med — ha hm
— att uppfylla en kammartjenares
åligganden, skulle sådant vara oförenligt med
denna vördnad. Derföre, mitt barn, gaf
han nu sina faderliga förmaningar — hm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
