- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
42

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— Ber tusen gånger om förlåtelse, sade
lian, men signor Professore här är så
obevekligt sträng, att jag ej vågar röra mig.

— Rör er inte då, sade Gowan kallt,
i det de båda systrarna närmade sig
sta-fletten. Låt damerna åtminstone få se
originalet till detta kludderi, så att de må
veta hvad det är ämnadt att föreställa.
Der står han, ser ni. En bandit, som
lurar på sitt offer, en utmärkt ädling, i
begrepp att frälsa sitt land, en vanlig
fiende som ämnat spela någon ett fult spratt,
ett himmelskt sändebud, som väntar för
att räcka någon en hjelpsam hand — hvad
tycker ni han mest liknar?

— Säg hellre, Professore mio, en
stackars gentleman, som önskar göra sin
hyllning åt skönheten och behaget, anmärkte
Blandois.

— Eller säg, cattivo soggetto mio,
svarade Gowan, i det han med penseln
vidrörde det målade ansigtet, der originalet
rört sig, en mördare efter ogerningen,
Visa er hvita hand, Blandois. Håll den
utanpå kappan. Håll den stilla.

Blandois’ hand var ostadig; men han
skrattade och derföre var det naturligt,
att den skulle röra sig.

— Han har fordom varit i
handge-mäng med en annan mördare eller med
något af sina offer, sade Gowan, i det
han gjorde några penseldrag med snabb,
otålig, osäker hand, och der äro spåren
derefter. Ut med handen, karl! Corpo di
San Marco, hvad tänker ni på?

Blandois skrattade ånyo, så att hans
hand darrade än mer; han lyfte den för
att vrida sina mustacher, som sågo något
fuktiga ut och intog sedan åter den
äskade ställningen, i det han bröstade sig.

Hans ansigte var riktadt åt det håll,
der lilla Dorrit stod bredvid stafletten, så
att han betraktade henne oupphörligt.
Sedan hon en gång blifvit fängslad af hans
besynnerliga ögon, kunde hon ej
bortvända sina egna och de hade blickat på
hvarandra hela tiden. Slutligen började hon
darra; Gowan märkte det, och i
förmodan att hon blef rädd för den stora
hunden bredvid honom, hvars hufvud hon

smekte, men som nu lät höra en låg
morr-ning, såg han på henne och sade:

— Han är ej farlig, miss Dorrit.

— Jag är ej rädd för honom, svarade
hon i samma andedrag, men se på honom!

I samma ögonblick kastade Gowan hort
penseln och fattade med båda händer i
hundens halsband.

— Blandois! Hur kan ni vara så
tokis: att reta honom! Vid både himmel och
helvete, han kan slita er i styeken! Ligg
stilla! Lion! Hör du mig inte, din rebell!

Utan att fråga efter halsbandet, som
var nära att strypa honom, sökte den
stora hunden ihärdigt att rycka sig lös
från sin husbonde för att komma tvärs
öfver rummet. Han hade hukat sig ned
för att taga ett språng, just då hans
husbonde fattade i honom.

— Lion! Lion!

Han stod på bakbenen och det var en
stunds kamp mellan husbonden och hunden.

— Stilla! Couche, Lion! Gå ur hans
åsyn, Blandois! Hvad f-n har ni gjort åt
hunden?

— Jag har ingenting gjort honom.

— Gå ur hans åsyn, ty jag kan ej
hälla det vilda djuret längre! Gå ur
rummet! Vid min själ, han dödar er annars!

Med ett vildt skällande gjorde hunden
än ett bemödande att slita sig lös, under
det Blandois aflägsnade sig; i samma
ögonblick hunden åter blef sin husbonde
un-dergifven, gaf denne, som var föga
mindre uppretad, honom ett slag på hufvu- ■
det och sparkade honom flera gånger
häftigt med sin stöfvelklack, till dess det
stackars djurets mun blödde.

— Gå nu och lägg dig i den der vrån,
sade Gowan, eller skall jag föra ut dig
och skjuta dig!

Lion åtlydde befallningen och lade sig
ned, i det han slickade sin mun och hals.
Hans husbonde stod ett ögonblick stilla
för att hemta andan, återvann snart sin
vanliga kallblodighet och vände sig till
sin uppskrämda hustru och hennes gäster.
Hela denna tilldragelse upptog ej två
minuter.

— Så, var nu lugn, Minnie! Du vet
att han alltid är from och lätthandterlig.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0052.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free