- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
47

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.



dol för den orsakens skull. Jag är
ledsen att jag glömt det. Påminn mig
ändt-ligen om det i morgon.

Lilla Dorrit hade sina tvifvel om,
huruvida mr Henry Gowan skulle emottaga
deras beskydd, men hon lofvade att ej
underlåta att påminna sin far.

— Ack, säg mig, målar mr Henry
Gowan — hum — porträtter, frågade mr
Dorrit.

Mr Sparkler menade, att han målade
hvad som helst, bara han fick arbeta.

— Går han ej någon särskildt väg?
sade mr Dorrit.

Mr Sparkler, som lifvades af en
önskan att utmärka sig, svarade att för att
gå särskilta vägar behöfver man särskilta
skor, såsom, till exempel: jagtstöflor,
fäkt-skor, o. s. v. Men han trodde ej att mr
Henry Gowan hade det.

— Ingen viss genre? sade mr Dorrit.

Som det var ett mycket svårt ord för

mr Sparkler, hvars skarpsinnighet blifvit
uttömd genom hans sista bemödanden,
svarade han:

— Nej, jag tackar så mycket. Inte
för mig.

— Godt! sade mr Dorrit. Det skulle
vara mig mycket angenämt att ge en
gentleman af så god familj något vedermäle —
hum — af min önskan att befrämja hans
intressen och att utveckla — hum — hans
genialiska anlag. Jag tror att jag har lust
att låta mr Gowan måla mitt porträtt.
Om resultatet skulle bli tillfredsställande
— hum — för båda parterna, så kunde
jag sedan ge honom uppdraget att måla j
hela min familj.

Den djerfva och originella tanken fram- j
ställde sig nu för mr Sparkler, att detta
vore ett förträffligt tillfälle att säga, det j
ingen målare kunde göra rättvisa åt
några af familjens medlemmar (med särdeles •
tonvigt på några). Men, som han ej
kunde finna passande ord att uttrycka denna
tanke, gick den upp i rök.

Detta var så mycket beklagansvärdare, j
som miss Fanny ifrigt understödde för- j
slaget och uppmanade sin pappa att sätta
det i verkställighet. Hon gissade,- sade

hon, att mr Gowan förlorat bättre och
förmånligare utsigter för sin framtid
genom att gifta sig med sin vackra hustru:
och det var så intressant att tänka sig
en koja och ett hjerta och en artist, som
målade porträtter för att skaffa sig
middag, att hon bad sin pappa ge honom
detta uppdrag, antingen han kunde utföra
det eller ej; ehuru både hon och Amy
visste, att han kunde det, emedan de
samma dag sett ett förträffligt porträtt på
hans staflett, och haft tillfälle att jemföra
det med originalet. Dessa anmärkningar
gjorde mr Sparkler nästan utom sig
(kanske det också var meningen); ty, då de
å ena sidan antydde, att miss Fannys
hjerta var tillgängligt för en öm böjelse,
visade de å den andra hur oskyldigt
medvetslös bon var om hans beundran, och
hans ögon skefvade af svartsjuka vid
tanken på en okänd rival.

Efter middagen foro de till operan och
gingo upp till sin loge, uppvaktade af en
gondolier, som bar en lanterna af linne;
inträdet i logen var för mr Sparkler
detsamma som en försmak af skärselden.
Som theatern var mörk och logen
upplyst, hade de åtskilliga besök under
aftonens lopp; Fanny visade sig så
intresserad, var så förtjusande under de
förtroliga meddelanden och dispyter, som hon
hade med sina tillbedjare, att den
olycklige Sparkler hatade hela menniskoslägtet.
Men vid representationens slut fick han
någon tröst. Hon gaf honom sin
solfjäder att hålla, medan hon ordnade sin
kappa och det var hans lyckliga privilegium
att få föra henne utför trappan. Dessa
smulor af uppmuntran voro nog att hålla
honom uppe, tänkte mr Sparkler, och det
är ej omöjligt, att miss Fanny tänkte
detsamma.

Ibland den sysslolösa hopen på
operatrappan, befann sig Blandois från Paris.
Han tilltalade Fanny och gick med
henne. Lilla Dorrit hade gått förut, tillika
med sin bror och mrs General (mr
Dorrit hade stannat hemma); men vid
bryggan råkades de alla. Hon studsade, när
hon fick se Blandois bredvid sig, just som
han hjelpte hennes syster i båten.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0057.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free