- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
57

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

\

— Ja, svarade Doyce, dit ha
adelsmännen och herrarne bragt den efter tolf
års förlopp.

— Jo, det är präktigt folk det! sade
Clennam bittert.

— Yerldens vanliga gång, anmärkte
Doyce. Jag får ej anse mig för en
martyr, när jag har så många kamrater i
olyckan.

— Uppge saken eller börja om igen,
sade Clennam, fundersamt.

— Det är just summan af alltsammans,
sade Doyce.

— Min vän, utropade Clennam, i det
han häftigt reste sig upp och fattade sin
kompanjons af arbete hårdnade hand, då
skola vi börja om igen.

— Doyce såg häpen ut och svarade
med för honom ovanlig ifver:

— Nej, nej. Bättre att låta den vara.
Mycket bättre att låta den vara. Det blir
nog ändå kunnigt någon gång. Jag kan
ge den på båten. Ni glömmer, min bäste
Clennam, att jag redan gjort det. Det är
allt slut nu.

— Ja, Doyce, svarade Clennam, det
är slut med edra bemödanden och
förödmjukelser, det medger jag, men hvad
mig angår skola de nu börja. Jag är
yngre än ni; jag har bara en gång förut
stuckit min fot in i det der förträffliga
departementet och blir sålunda ett nytt
villebråd för dem. Godt! Jag skall
försöka min lycka med dem. Ni skall ej
göra något annat än hvad ni gjort förut,
sedan vi slogo oss tillsammans, och jag
skall endast öka mina göromål med
bemödanden att skaffa er rättvisa. Såvida
jag ej kan ge er goda nyheter, skall ni
ej höra mer om saken.

Daniel Doyce var dock ej villig att ge
sitt samtycke, utan yrkade på att man
hellre borde låta saken förfalla. Men det
var helt naturligt, att han småningom
skulle ge vika för Clennams öfvertalande
och samtycka. Han gjorde det också.
Sålunda åtog sig Arthur det långa och
hopplösa arbetet att försöka förmå
Om-sveps-expeditionen att beträda
framåtskridandets väg. Arthur började snart bli
helt förtrolig med detta och infördes dit

af dess dörrvaktare ungefär på samma
sätt som ficktjufvar införas i
poliskammaren. Det fanns dock en väsendtlig
olikhet mellan dessa båda embetsverk, ty då
myndigheterna i detta ena hade till mål
att hålla fast förbrytaren, ansträngde
myndigheterna i det andra sig för att bli qvitt
Clennam. Emellertid beslöt han att hålla
sig fast vid detta stora departement och
nu börjades åter det ändlösa arbetet med
ifyllandet af formulärer, korresponderande,
skrifvande af protokoller, af memorialer,
signerande, kontrasignerande, hänvisningar
fram och tillbaka, hänskjutningar hit och
dit och åt alla möjliga håll.

Med det nya arbete, som han sålunda
åtagit sig utom sina dagliga göromål —
ett arbete, som tagit lifvet af mången
verksam man före honom — var Arthur
tillräckligt sysselsatt, men hans lif erbjöd
föga omvexling. Regelbundna besök i hans
mors dystra sjukrum och knappt mindre
regelbundna hos mr Meagles vid
Tvicken-hatn voro de enda afbrotten i hans
hvar-dagslif under flera månader.

Han saknade mycket och smärtsamt
lilla Dorrit. Han hade väntat sig att
sakna henne mycket, men ej så mycket.
Endast erfarenheten lärde honom tillfyllest
hvilket tomrum hennes välbekanta lilla
gestalt lemnade i hans lif. Han kände
också, att han måste uppge hvarje hopp
om dess återkomst, ty han förstod
tillräckligt väl familjens karakter, för att vara
förvissad om, att han och hon voro
åt-skiljda af ett stort svalg. Minnet af det
fordna intresse han hyste för henne och
hennes förtroendefulla tillit till honom
erhöll en anstrykning af melankoli; så
hastigt hade förändringar inträffat i dessa
förhållanden och de hade sjunkit ned i
det förflutna tillika med andra dolda
ömma känslor.

Han rördes mycket af hennes bref, men
kände icke mindre djupt, att ej allenast
afståndet skiljde dem åt. Han fick
der-igenom ett klarare och tydligare begrepp
om den plats, som familjen anvisat
honom. Han såg, att han gömdes i hennes
tacksamma hågkomst, under det att
familjens andra medlemmar hyste motvilja för

t>

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0067.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free