Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tementets häfstänger och menniskornas
be-herrskare. Då fem eller sex af er falla
af, likt skurna ax på åkern, tycks det
som skulle modren jorden ej mäkta
bringa till lif några andra, värdiga att bli
edra efterträdare. Månne er
oupphinne-lighet ligger i den öfverlägsna
mennisko-kännedom, som kommer er att fjäsa och
smickra och puffa för denne man? Eller,
om J verkligen ären kompetenta att rätt
tyda de tecken, jag aldrig undgår att
utpeka, då han vistas ibland er, ligger månne
oupphinneligheten i er utomordentliga
ärlighet och uppriktighet?
Tvenne något obehagliga frågor, de der
ständigt ströko omkring med mr Merdle;
men man hade gjort en tyst
öfverenskom-melse att ej låtsa höra dem och så gick
allt sin gilla gång.
Under mrs Merdles vistelse utomlands,
fortfor mr Merdle likafullt att hålla sitt
hus öppet för strömmen af besökande.
Några bland dessa gjorde sig till och med
det välvilliga omaket att taga hand om
hans bjudningar. Tre eller fyra damer
af börd och sällskapliga vanor plägade
säga sins emellan: “Nästa thorsdag skulle
vi kunna dinera hos vår käre Merdle. Låt
oss räkna efter, hvilka vi skola ta med
oss.“ Vår käre Merdle erhöll då sina
instructioner och satt tung och trög bland
gästerna vid middagsbordet och irrade
grubblande omkring i salongerna efteråt,
endast utmärkande sig genom att se ut,
som om han ej hade något annat att skaffa
med den glada festen än att vara den i
vägen.
Hofmästaren, deh Hämnande Anden i
den store mannens lif, mildrade intet af
sin stränghet. Han såg på vid dessa
middagar, då värdinnan i huset icke var
närvarande, likasom han sett på då hon var
närvarande; och hans blick var en
basilisk för mr Merdle. Han var en hård
man och lät aldrig afpruta så mycket som
ett uns silfver eller en enda butelj vin.
Han tillät aldrig en middag gifvas, som
ej fullt motsvarade hans värdighet. Om
maten, som serverades gästerna, smakade
dem, så var det godt och väl, men
middagen serverades ej för dem, utan för att
vidmakthålla hans värdighet. Om han
saknade värdinnan, så saknade han henne
blott såsom ett bihang till sin egen
värdighet, från hvilket han af
omständigheterna nödgats att för en tid skilja sig.
Ungefär på samma sätt som han skulle
saknat en plateau eller någon utvald
vinkylare, som varit bortlemnad för att
ompoleras.
Mr Merdle utfärdade bjudningsbref till
en Barnaclesk middag. Lord Decimus
blef bjuden, mr Tifus Barnacle blef
bjuden, mrs Titus Barnacle blef bjuden, den
pigge unge Barnacle blef bjuden; och
kören af Parlaments-Barnaclarne, som
svärmade omkring i landsorten och sjöngo sina
förmäns pris, då de ej voro upptagna af
tjenstgöringen i Parlamentet, skulle äfven
hafva sina representanter vid mr Merdles
middag. Man sade att denna middag skulle
blifva ett tillfälle af stor betydelse. Mr
Merdle skulle förena sig med Barnaclarne.
Några små grannlaga underhandlingar
hade redan egt rum mellan honom och den
ädle Decimus, hvarvid den unge Barnacle
med det lätta väsendet spelat rolen af
underhandlare, och mr Merdle hade
beslutat att lägga hela vigten af sin vidt
beryktade rättrådighet och sina stora
rikedomar i den Barnacleska vågskålen.
Malisen misstänkte vingleri — kanske
emedan det var allmänt erkändt, att om
mensk-lighetens odödlige fiende kunnat vinnas
för deras parti medelst vingleri,
Barnaclarne skulle gjort allt för att vingla
honom till sig — blott till landets fromma,
förstås, till landets fromma.
Mrs Merdle hade skrifvit till denne sin
ståtlige herre och man, hvilket det varit
en hädelse att anse såsom någonting
mindre än en personifikation af alla Brittiska
köpmän, ända sedan Whittingtons tid
sammansmälta till en, och denne hel och
hållen bestruken med en tre fots tjock
förgyllning — mrs Merdle, sade vi, hade
skrifvit till sin herre och man flere bref
från Rom, det ena tätt efter det andra,
enträget uppmanade honom att besinna det
nu eller aldrig var stunden att skaffa
Edmund Sparkler en befordran. Mrs Merdle
hade visat honom att saken var på det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
