- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
147

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

jag kunde väcka npp dig, min gode
Fredrik; du behöfver väckas upp.

— Jaha. William, jaha. Utan tvifvel,
svarade den andre, i det han säg upp på
brodern med sina skumma ögon. Men
jag är ej lik dig.

Marshalseas fader sade med en
axelryckning, som uttryckte blygsam
sjelf-känsla:

— Ali! Du kunde vara lik mig, min
bäste Fredrik; du kunde det, om du bara
ville! och i medvetandet af sin egen kraft,
upphörde lian att vidare förmana sin
fallne broder.

Många afsked försiggingo i vinklar och
vrår som vanligt på söndagsaftnar; och
bär och der gret i mörkret någon
stackars (jvinna, hustru eller mor, tillsammans
med en nyss inkommen medlem. Det
hade varit en tid, då fadren sjelf hade
gråtit i mörkret på den gården, då hans
egen stackars hustru hade gråtit der. Men
det var många år sedan; och nu liknade
han en passagerare, ombord på ett skepp
under en lång sjöresa, som återhemtat
sig från sjösjukan och var otålig öfver
denna svaghet hos de nye passagerare,
hvilka kommit ombord i sista hamnen.
Han var böjd för att göra föreställningar
och uttrycka sin tanke, hvilken var, att
folk, som ej kunde berga sig utan att
gråta, hade ej der att göra. Men i sitt
sätt, om ock ej med ord, visade han
alltid sitt missnöje med dessa afbrott i den
allmänna harmonien; och man förstod detta
så väl, att delinqventerna vanligen drogo
sig undan, då de märkte honom.

Denna söndagsafton åtföljde han sin
bror till porten med en min af
fördragsamhet och mild höghet; hans lynne var
godt och han kände sig nådigt fallen för
att visa öfverseende med tårar.
Åtskilliga medlemmar förlustade sig i det
glimmande gasskenet i vakt.stugan; somliga
togo afsked af de fremmande och
somliga, hvilka ej hade några bekanta
der-ibland, sågo på hur nyckeln alltsom oftast
omvreds i låser, converserade med
hvarandra och med mr Chivery. Det
faderliga inträdet förorsakade naturligtvis
någon uppståndelse och mr Chivery vidrör-

de hatlen med nyckeln (men något kort,
tycktes det), samt hoppades att han
befunne sig tem ligen bra.

—- Jag tackar er, Chivery, fullkomligt
bra. Och ni?

Mr Chivery svarade sakta mumlande:

— Äh! han mådde nog bra. Det var
hans vanliga sätt att besvara
förfrågningar rörande hans helsa, när han var vid
dåligt lynne.

— Jag hade en visit af unge John i
dag, Chivery. Och riktigt fin såg han
ut, det försäkrar jag.

Så hade mr Chivery hört. Men mr
Chivery måste dock medge, att det var
hans önskan, att gossen ej skulle kasta
bort så mycket pengar för det. Ty hvad
tjente det honom till? Det tjente bara
till att skaffa honom förargelse. Och
det kunde han få hvar som helst för
ingenting.

— Huru förargelse, Chivery? frågade
den välvillige fadren.

— Det är detsamma, svarade mr
Chivery. Det är ej lönt att bry sig om’et,
Skall mr Fredrik gå ut?

— Ja, Chivery, min bror går hem och
lägger sig. lian är trött och mår ej rätt
bra. Var rädd om dig. Fredrik, var
forsigtig. Ood natt, min bäste Fredrik!

Sedan Fredrik skakat sin brors hand
och vidrört sin flottiga hatt som
afskeds-helsning åt sällskapet i vaktstugan,
släpade han sig långsamt ut genom den dörr,
som mr Chivery öppnade för honom.
Marshalseas fader visade sig som en
öfver-lägsen varelse, hvilken med älskvärd
omsorg såg efter, att hans bror ej skulle
skada sig.

— Var så god och håll dörren öppen
ett ögonblick, Chivery’, att jag må få se
honom gå genom förstugan och utför
trappan. Akta dig, Fredrik! (Han är
mycket bräcklig.) Kom Iliäg trappan. (Han
är så tankspridd.) Var forsigtig när du
går öfver gatan. (Jag tycker verkligen
ej om, att han vandrar omkring så der,
det vore lätt nog att köra öfver honom.)

Med dessa ord och med ett ansigte,
som uttryrckte många oroliga tvifvelsmål
och ett omsorgsfullt förmyndarskap, vände

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0149.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free