- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
10

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

en resa angenäm: egde utan tvifvel
förmögenhet, vagnar, domestiker —

— Alldeles, alldeles. Utan tvifvel, sade
gentlemannen.

Monsieur kunde ej lätt försätta sig i
samma ställning som en person, hvilken
ej hade makt att välja att gä hit i
morgon eller dit i öfvermorgon, hvilken ej
kunde säga: jag vill öfverstiga dessa
skrankor, gå utom dessa gränsor.
Monsieur kunde kanske ej föreställa sig hur
man kan vänja sig vid dylikt genom
nödvändighetens tvång.

— Det är sannt, sade monsieur. Men
vi vilja ej — hutn — ej fortsätta detta
ämne. Ni har — hum — fullkomligt
rätt, jag tviflar ej derpå. Yi vilja ej tala
vidare derom.

Dä supén nu var slutad, drog han
tillbaka stolen, under det han talade och
flyttade sig åter till sin förra plats vid
elden. Som det var ganska kallt vid
största delen af bordet, återvände också
de andra gästerna till sina platser vid
elden, med afsigt att steka sig väl innan
de gingo till sängs. Då de stego från
bordet, bockade sig värden för alla de
närvarande, önskade dem godnatt och
drog sig tillbaka. Men först frågade
honom den inställsamme resanden, om de
kunde få något glödgadt vin och sedan
han jakande besvarat detsamma och straxt
derpå skickat in det, satte denne resande
sig midt i gruppen, framför den lågande
elden och sysselsatte sig med att servera
det åt de öfriga.

Nu smög sig någon ur rummet: det
var den yngre af de båda unga damerna,
som i sitt mörka hörn (det dystra
rummet upplystes hufvudsakligast af elden
från spiseln, ty den rökiga lampan bränn
dunkelt) varit en tyst åhörare af hvad, som
blifvit sagdt om det frånvarande
fruntimret. Hon visste ej rätt åt hvilken sida
hon skulle vända sig, sedan hon sakta
tillslutit dörren, men då hon en stund
famlat omkring i korridorerna, som
éter-Ijödo af hvarje steg och i de många
gån-garne, kom hon till ett rum i ett hörn af
bufvudgalleriet, der tjenarne intogo sin

I qvällsvard. Der erhöll hon en lampa och
! upplysning om frumtimrets rum.

Hon gick uppför den stora trappan till
den öfre våningen. Här och der afbrötos
de nakna hvita murarnes enformighet af
ett jerngaller och hon tänkte, under det
hon gick der, att stället hade tycke af ett
fängelse. Den hvälfda dörren till
fruntimrets rum eller cell var ej helt och
hållet stängd. Sedan hon knackat på
den två eller tre gånger, utan att få något
svar, stötte hon sakta upp den och
tittade in.

Damen låg ofvanpå sängen med
tillslutna ögon och skyddades mot kölden
af filtar och kappor hvarmed hon blifvit
betäckt, när hon vaknade ur sin
svim-ning. Ett dunkelt ljus, stående i den
djupa fönstersmygen, spridde ej stort sken
i det hvälfda rummet.

Den inkommande närmade sig blygt
sängen och sade sakta hviskande:

— Mår ni bättre?

Damen hade slumrat in och
hviskningen var för låg att väcka henne. Hennes
fremmande, som stod fullkomligt stilla,
betraktade henne uppmärksamt.

— Hon är mycket vacker, sade hon
för sig sjelf. Jag har aldrig sett ett så
älskligt ansigte. Huru olika mig!

Det var besynnerligt att säga så, men
det hade någon dold mening, ty hennes
ögon fylldes af tårar.

— Jag är säker på att jag gissar rätt.
Jag vet att han talade om henne den der
aftonen. Jag kan lätt misstaga mig i
annat, men ej i detta fall. Nej, ej i detta,
ej i detta.

Med öm, sakta hand strök hon bort en
nedfallen lock från den sofvandes panna
och vidrörde handen, som låg ofvanpå
täcket.

— Det gör mig godt att se på henne,
bviskade hon för sig sjelf. Jag ville gerna
se den som han höll så mycket af.

Hon höll ännu den sofvandes hand, då
denna öppnade sina ögon och spratt till.

-— Ack, bli ej rädd. Jag är endast
en af de resande der nedifrån. Jag kom
för att fråga om ni mådde bättre och om
jag kunde vara er till någon tjenst.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0302.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free