Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
messingsurnyckel, lik en boj utvisande
livar ankaret låg nedfiradt. Hans hufvud
satt vridet på sned, och han hade något
snedt, krabblikt i hela sin gång, liksom
om grundvalarne hos honom hade
sjunkit åt sidan på samma gång som hos det
gamla huset, och han med rätta också
borde hafva fått stöttor under sig.
— Iluru svag jag är, sade Arthur
Clcnnam, när gubben hade gått, som är
nära att fälla tårar vid detta mottagande!
Jag som aldrig har rönt någonting
annat; som aldrig väntade annat.
Ilan var icke blott nära att göra det,
utan gjorde det verkligen. Det var det
ögonblickliga eftergifvandet hos en natur,
som alltifrån första gryningen af dess
begrepp blifvit sviken i sina förhoppningar,
men som ännu icke hade aldeles
uppgif-vit hela sin längtan efter tillgifvenliet.
Han kufvade sin känsla, tog ljuset i
handen och började undersöka rummet. De
gamla möblerna stodo pä sina gamla
ställen; de egyptiska landsplågorna, mycket
förmörkade genom de londonska
landsplågorna: flugor och stenkolsrök, hängde
i glas och ram på väggarne. Der stod
den gamle vinkylaren utan någonting uti,
klädd med bly inuti, lik en slags likkista
med afdelningar; der var äfven den
mörka gamla spiskammaren, också ’med
ingenting uti, och hvars enda innehåll han
mången gång sjelf hade varit, på
straffdagen nemligen, då han hade betraktat
den såsom verkliga ingången till det mål
mot hvilket den der afhandlingen hade
funnit honom skynda i galopp. Der var
don stora klockan på skänken med de
hårda anletsdragen, som han alltid
föreställde sig rynkade pannan åt honom med
en slags vild glädje, när han satt efter
med sina lexor, och som, dä den engång
i veckan drogs upp med en jernnyckel,
brukade knäppa och knacka liksom
mur-rade den i rofgirig väntan på det elände
den ville draga öfver honom. Men nu
var den gamle mannen tillbaka, sägande:
— Arthur, jag vill gå förut och lysa dig.
Arthur följde honom uppför trappan,
der panelningen var afdelad i mellanrum,
liknande så många sorgetatlor, och in-
trädde i en sängkammare, hvars golf
hade småningom så sjunkit och satt sig, att
kaminen befann sig uti en grop. På en
i denna fördjupning stående svart soffa
som såg ut som en likbår, och stödd
bakom ryggen af ett stort kantigt svart
bolster, likt stupstocken vid en
statsfanges afrättning i de gamla goda tiderna,
satt hans mor i djup sorgdrägt.
Hon och hans far hade alltid varit af
olika meningar, så långt han kunde
minnas tillbaka. Att sjelf sitta tigande
under det de iakttogo den strängaste
tystnad, och att titta upp förskräckt på än
den enas än den andras bortvända
an-sigte, hade varit hans barndoms
fridfullaste sysselsättning. Hon gaf honom nu
en enda iskall kyss, och räckte honom
fyra fingrar inlindade i flanell. Sedan
denna helsning var öfver, satte han sig
ned på andra sidan om det lilla bordet,
som stod framför henne. Der var eld i
kaminen, så som der alltid hade varit
natt och dag i femton år. Der var en
liten kittel med vatten som stod och
kokade öfver eldén, så som den stått der
natt och dag i femton år. Der var en
liten hög af fuktig aska öfverst på de
glödande kolen, och en dylik liten hög
sopad tillsammans under jemgallret, så
som der hade varit natt och dag i
femton år. Der var en lukt af svart färg i
det qvafva rummet, som elden hade
utpressat ur enkans sorgdrägt i femton
månader, och ur den svarta likbåren till
soffa i femton år.
“Min’ mor, detta är en stor förändring
för er, som var så vand vid verksamhet.’*
“Verlden har inskränkt sig för mig
till detta område, Artliur“, svarade hon,
blickande omkring i rummet. “Det är
väl för mig att jag aldrig har låtit mitt
hjerta fästa sig vid dess tomma
fåfäng-lighet.“
Det gamla inflytandet af hennes
närvaro och af hennes stränga, starka röst,
blef så kännbart hos hennes son, att han
j tyckte sig fattad på nytt af den isande
} rädsla och den tunga återhållsamhet, som
belierrskade honom i hans barndom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
