- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
38

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

SJETTE KAPITLET.

Jlarahalaeaa fader.

För trettio år sedan stod några hus
ifrån S:t Georgeskyrkan i förstaden
Soutli-wark, på venstra handen, när man gick
söderut, fängelset Marshalsea. Det hade
stått der i inånga &r, och stod qvar
några år sednare; men nu är det borta, och
verlden är icke sämre derför.

Det var en aflång, kasernlik byggnad,
sammansatt af flera serskildta, smutsiga
och otrefliga hus, alla så smala att der
endast fanns ett rum i bredden, omgifven
af en smal stensatt gård, som var
inhägnad med en hög mur, behörigen fullsatt
med spikar i öfro kanten. Varande i sig
sjelf ett bysättniqgsfängelse, inneslöt det
inom sina murar ett ännu trängre och
in-stängdare fängelse för smugglare.
Personer som blifvit arresterade för gröffe
förbrytelser mot tull-lagarne, och sådana
som blifvit dömda till böter, dem de icke
kunde betala, antogos vara inspärrade
innanför en jernbeslagen dörr, som förde
till ett inre fängelse, bestående af en eller
två väl tillbommade celler och en mörk
gång två alnar bred; det hela utgörande
en m hemlighetsfull begränsning af den
inskränkta plats, som upptogs af
käggelba-nan der bysättninMfångarne sökte
förströelse i sina bekymmer.

De antogos vara der inspärrade, ty de
tillbommade cellerna och den mörka
gången voro ej mera så aldeles i tidens anda.
Praktiskt hade de börjat blifva ansedda
nästan alltför stygga, fastän de i
theore-tiskt hänseende voro likaså bra som do
någonsin hade varit; hvilket, som man
kan märka, är händelsen i vår tid med
åtskilliga andra celler som alldeles icke
äro tillbommade, och med åtskilliga
andra mörka gångar, dit något ljus aldrig
tyckes vilja intränga. Sålunda sällskap,ade
smugglarne beständigt med
bysättnigsfån-garne (som emottogo dem med öppna
armar), utom vid vissa constitutionella
tillfällen, då en viss någon kom från något
visst embetsverk, för att gå igenom någon
viss formalitet och besigtiga någonting,
hvilket hvarken han eller någon annan

förstod någonting utaf. Vid dessa sannt
brittiska uppträden gingo smugglarne, om
der funnos några, på lek in i de
tillbommade cellerna och den mörka gången,
under det att den der någon låtsade
verkställa det der något hvilket utgjorde hans
uppdrag, och spatserade på allvar ut igen
så snart som han icke hade verkstäldt
det — alltsammans visande i sammandrag
en bild utaf förvaltningen af de flesta
allmänna ärender på. vår rättsinniga,
egensinniga lilla ö.

Uti Marshalsea fängelset hade, långt
före den dagen, då solen sken på
Marseille och på början af vår berättelse, en
gäldenär blifvit insatt med hvilken denna
berättelse eger något sammanhang.

Han var vid den tiden, en mycket
älskvärd och mycket hjelplös medelålders
gentleman, som snart skulle släppas ut
igen. ty bommen i Marshalsea-fängelset
tillslöt sig aldrig efter en gäldenär, som
icke det skulle. Han medförde en
kappsäck som han tviflade på att det vore
värdt packa ur; han var så fullkomligt
säker — likt alla de öfriga, hvarenda en
af dem, sade fångvaktaren, som var på
vakt — att han snart skulle släppas ut
igen.

Han var blyg och tillbakadragen; såg
bra ut, men var nästan väl qviulig; hade
en mild röst och lockigt hår, och han
lyfte sina obeslutsamma händer — med
ringar på iingrarne den tiden — med nervös
oro till sina darrande läppar väl
hundrade gånger under den första halftimman
af sin bekantskap med fängelset.
Förnämsta orsaken till hans oro var hans
hustru.

— Tror ni, sir, frågade han
fångvaktaren, att hon blir mycket förskräckt om
hon kommer hit till porten i morgon
bittida ?

Fångvaktaren upplyste såsom resultatet
af hans erfarenhet att somliga blefo det
och somliga icke. I allmänhet mera det
sednare än det förra.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0332.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free