- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
54

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

henne och att ni önskar veta hvad hon
gör här. Kom och se.

Han fortsatte sin väg och Arthur
följde honom.

— Min bror, sade gubben, i det han
stannade på trappan och blickade
långsamt omkring sig, har varit här många
år; och mycket händer utanför murarne,
äfven bland oss sjelfva, som döljes för
honom af skäl, hvilka jag ej nu behöfver
omtala. Yar så god och säg ingenting
om att min brorsdotter sysselsätter sig
med sömnad. Yar så god och nämn ej
andra ämnen än hvad ni hör oss tala
om. Om ni håller er inom dessa
grän-sor, så kan ni ej gerna göra något ondt.
Kom nu och se.

Arthur följde honom ned i en trång
förstuga, vid hvars slut en nyckel
omvreds och en dörr öppnades inifrån. Den
insläppte dem i ett slags portvaktar-rum,
genom hvilket de passerade, och sedan
genom en annan dörr och ett jerngaller
in uti fängelset. Den gamle släpade sig
fram förut och vände sig om på sitt
långsamma, styfva, lutande sätt, då de
kommo till den vakthafvande
fångvaktaren, liksom för att presentera sin
följeslagare. Fångvaktaren nickade och
Arthur passerade, utan att blifva tillfrågad
hvem han sökte.

Qvällen var mörk; och lamporna på
fängelsegården och ljusen i
fängelsefönstren, som svagt glimmade bakom många
slags gamla besynnerliga gardiner och
ja-lusier, tycktes ej göra den ljusare.
Några få personer drefvo ännu omkring
der-ute, men största delen af befolkningen
hade dragit sig tillbaka inom hus.
Gubben gick åt högra sidan af gården,
inträdde genom den tredje eller fjerde
porten och började gå uppför en trappa.

— Det är visst något mörkt här,
min herre, men ni skall ej finna
någonting i vägen för er.

Han stannade ett ögonblick, innan han
öppnade dörren till andra våningen. Han
hade ej förr vridit oin låset än den
besökande såg Dorrit och såg på samma
gång, hvarföre hon alltid var så
angelägen att få äta ensam.

Hon hade fört med sig hem sin egen
middag och vännde den sedan på ett
halster öfver elden, åt sin far, som, klädd i
en gammal grå rock och svart mössa,
vid bordet väntade på sin aftonmåltid.
En ren duk var utbredd framför honom,
och på densamme såg man knif, gaffel
och sked, saltkar, pepparflaska, glas och
en tennkanna med öl. Sådana små
läckerheter som hans egna lilla flaska med
cayenne-peppar och för en penny pickles
på ett tefat, saknades ej heller.

Hon spratt till. rodnade häftigt och
bleknade åter. Den objudne gästen bad
henne, mera med ögonen än med den
obetydliga, omedvetna rörelsen med
handen att vara lugn och lita på honom.

— Jag råkade denne herre, sade
onkeln — mr Clennam, William, son till
Amys vän — vid den yttre porten. Han
önskade, då han gick förbi, att få betyga
dig sin aktning, men tvekade om han
skulle komma in eller ej. Det är min
bror William, min herre.

— Jag hoppas, sade Arthur, som knappt
visste hvad han skulle säga, att min
vördnad för er dotter måtte förklara och
rättfärdiga min önskan att bli presenterad
för er, min herre.

— Mr Clennam, svarade den tilltalade,
uppstigande och aftagande mössan, som
han höll i flata handen, färdig att
påsättas igen, ni gör mig en stor ära.

Ni är välkommen, min herre.

Med en djup bugning:

— Fredrik, tag hit en stol. Var så
god och sitt ned, mr Clennam.

Han påsatte ånyo sin svarta mössa på
samma sätt, som han aftagit densamma
och återtog sin plats. Det var ett högst
eget uttryck af välvilja och beskydd i
hans sätt. Dessa voro de ceremonier,
med hvilka han mottog samfundets
medlemmar.

— Ni är välkommen till Marshalsea,
min herre. Jag har välkomnat många
herrar inom dessa murar. Kanske ni
känner — min dotter Amy torde hafva
nämnt — att jag är detta ställes fader.

— Ja, jag har hört så, sade Arthur,
på måfå framkastande en dylik försäkran.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0348.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free