- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
56

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

händer ibland att personer, som komma
hit, önska gifvä någon liten tribut åt
ställets fader.

Att se hennes hand på hans arm, med
en stum till hälften undertryckt
bönfallande åtbörd, att se hennes lilla blyga
gestalt darrande vända sig bort, var en
sorglig, mycket sorglig syn.

-— Ibland, fortfor han med mild, låg,
något upprörd röst, stundom afbruten af
en förlägen hostning; ibland -— hum —
sker det under en form, ibland under en
annan; men vanligen består det i — hum
— pengar. Och ofta, ja, jag måste
medge det, alltför ofta — hum — äro dessa
ganska välkomna. Den herrn, som
jag-talar om, mr Clennam, presenterades för
mig på ett sätt, som var högst angenämt
för mina känslor och converserade icke
blott med största artighet, men äfven —
hum — med mycken bildning.

Ehuru han hade slutat sin aftonmåltid,
fortfor han dock att under hela denna
tid på ett nervöst sätt slamra med knif
och gaffel på tallricken, som om han
ännu hade något qvar der.

— Att dömma af hans ord, hade han
en trädgård, ehuru han var för grannlaga
att nämna det först, eftersom — hum —
trädgårdar icke äro tillgängliga för mig.
Men det kom fram derigenom att jag
beundrade en vacker geranie-qvist — som
han tagit från sitt orangeri. Då jag
betraktade dess lysande färg, visade han
mig ett stycke papper, lindadt omkring
dess stjelk, hvarpå stod skrifvit: “åt
Marshalsens fader,“ samt gaf den till mig.
Men detta var — hum — icke allt. Han
bad mig särskildt, då han tog afsked, att
jag skulle borttaga papperet om en
half-timma. Jag — hum — gjorde så och
fann att det innehöll två guinéer. Jag
försäkrar er, mr Clennam, att jag
emot-tagit — hum — tributer på många sätt,
och af mycket olika värde, och de ha
alltid varit — hum — olyckligtvis
välkomna; men aldrig har jag varit så
belåten med något — hum — som just
med denna tribut.

Arthur var just i begrepp att säga det
lilla, som han kunde i detta ämne, då en

klocka började ringa och steg närmade
sig dörren. En vacker flicka med vida
bättre kroppsbyggnad och mycket mera
utvecklad än lilla Dorrit, ehuru med ett
ansigte som föreföll yngre, när man såg
dem båda tillsammans, stannade i dörren,
då hon såg en fremmande; en ung man,
som åtföljde henne, stannade också.

— Mr Clennam, Fanny. Min äldsta
dotter och min son, mr Clennam.
Klockan är en signal för fremmande att
af-lägsna sig och de ha derföre kommit att
säga mig god natt; men det är god tid
ännu, god tid. Flickor, mr Clennam
ursäktar nog, om ni ha några små husliga
angelägenheter att afgöra med hvarandra.
Han vet nog, han, att jag har bara ett
j-um här.

— Jag vill bara ha min rena klädning
af Amy, sade den andra flickan.

-— Och jag mina kläder, sade Tip.

Amy öppnade en låda i en gammal
möbel, hvars öfre del var dragkista,
under det den nedre tjenade till sängställe
och framtog derur tvenne små knyten,
hvilka hon lemnade till brödren och
systern.

— Lagad och tvättad? hörde Clennam
systern hviskande fråga, som af Amy
besvarades med “ja.“

Han hade stigit upp och begagnade
tillfället för att se sig omkring i rummet.
De nakna väggarne hade blifvit
grönmå-lade, tydligen af en oskicklig hand, och
voro torftigt prydda med några gravyrer.
Det var gardiner för fönstret och matta
på golfvet; dessutom funnos hyllor och
hängare och andra dylika
beqvämlighets-artiklar, som blifvit samlade under årens
lopp. Det var ett inskränkt, qvaft rum,
fattigt möbleradt; dessutom rökte spisen
in eller ock var tennskärmen ofvanför
eldstaden öfverflödig; men ständig omsorg
och vård hade gjort det renligt och på
sitt sätt beqvämt.

Hela tiden ringde klockan och onkeln
var otålig att gå.

— Kom, Fanny, kom, sade han,
hållande sitt söndriga klarinettfodral under
armen; låset, barn, låset.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0350.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free