- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
82

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

stenar, som skära en stackare, som om
de vore knifvar! Må f—n ta’ detta
ohyggliga mörker, som sveper sig omkring en
med iskyla! Jag hatar eder!

Och han skulle hafva tillfredsställt sitt
hat med de vredgade blickar, som han
kastade omkring sig, om han kunnat. Han
släpade sig än ett stycke framåt, och
sedan han betraktat den väg han hade att
tillryggalägga, stannade han åter:

— Jag är hungrig, törstig, uttröttad!
J, eländige, som derborta, der ljusen
synas, äten, dricken och värmen eded’Vid
eldarne! Jag önskar att jag finge storma
er stad, jag skulle nog betala er, mina
barn!

Men, ehuru han gnisslade med
tänderna åt staden, ehuru lian knöt handen åt
staden, kom dock staden ej närmare, och
mannen var än hungrigare, törstigare,
tröttare, när hans fotter nådde den ojemna
stenläggningen och lian såg sig omkring.

Der låg hotellet med sin stora port och
sina inbjudande ångor från köket; der låg
kaffehuset med sina lysande fönster,
hvar-ifrån man hörde skramlet af dominospel;
der var färgarens, med sina röda
klädesremsor öfver dörrposten; der var
guldsmedens, med sina örringar och sina
altar-gåfvor; der var tobakshandlarens med sin
lifliga grupp af kunder, soldater, som
kom-mo ut med pipan i mun; der var den
elaka stadslukten, regn och skulor i
ränn-stenarne och matta lyktor hängande tvärs
öfver gatan, och den ofantliga deligensen
med sitt uppstaplade bagage, som just nu
vägdes vid diligenskontoret, och sina sex
grå hästar med uppbundna svansar. Men
som ej något litet värdshus för en
torftig resande var i sigte, måste han söka
ett sådant, bortom det mörka hörnet, der
kålbladen lågo tjockast, nedtrampade
omkring den allmänna cisternen, vid hvilken
man ännu såg qvinnor, som hämtade
vatten. Der, på bakgatan, fann han hvad
han sökte, Gryningen. De nedsläppta
gardinerna förmörkade Gryningen, men
den tycktes ljus och varm, och
tillkänna-gaf i läsliga inskrifter med passande
illustrationer af biljard queue och boll, att
man kunde få tillfälle att spela biljard

på Gryningen; att man der kunde erhålla
mat, diyck och logis, antingen man
komme till häst eller till fots och att der
fanns goda viner, likörer och bränvin.
Mannen vred om låset på Gryningen och
linkade in. ,

Då han inträdde genom dörren,
vidrörde han sin färglösa, slokande hatt,
helsande på några få personer, som
befun-no sig i rummet. Två spelade domino
vid ett af småborden; tre eller fyra suto
omkring eldstaden, samtalande och
rökande; biljarden, i rummets midt, var
obegagnad för stunden; Gryningens värdinna
satt bakom sin lilla disk, bland sina
mörka saftbuteljer, korgar med bakelser och
torkanstalten för glas, och sysselsatta sig
med sömnad.

Sedan han stäldt sina steg till ett litet
tomt bord, i ett hörn af rummet, bakom
kaminen, nedlade han kappsäck och kappa
på golfvet. Då han upplyfte hufvudet
från sin lutande ställning, fann han
värdinnan stående bredvid sig.

— Kan man få logis öfver natten,
min fru?

— Ja visst! sade värdinnan med en
högljudd, sjungande, glädtig ton.

— Godt. Kan man få middag, supé
hvad ni behagar kalla det?

— Ah, ja visst! utropade värdinnan
som förut.

— Var så god och skynda på då, min
fru. Något att äta, så fort som möjligt
och litet vin genast. Jag är alldeles
utmattad.

— Det är mycket svårt väder min
herre, sade värdinnan.

— Förb—dt väder.

— Och mycket lång väg.

— Förb—d väg.

Hans röst svek honom och han
lutade hufvudet mot händerna, till dess man
gaf honom en butelj vin från disken.
Sedan han fyllt och tömt sitt lilla glas
två gånger och afbrudt en bit af det
stora bröd, som man tagit fram för
honom, jemte duk, servet, tallrick, salt,
pepper och olja, hvilade han rvggen mot
väggen, gjorde sig en hvilobädd af bän-

«

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0380.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free