- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
96

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— Mr Clennam, jag är glad att återse
er. Hur har ni mått sedan vi råkades sist?

Utan att anse det löna mödan att
omnämna, att han, under loppet af ett
fjerdedels århundrade, erfarit åtskilliga
om-vexlingar i afseende på helsa och lynne,
svarade Clennam, utan att ingå i detaljer,
att han aldrig befunnit sig bättre eller
något lika upplysande; hvarpå följde en
handskakning mellan honom och ägaren
af “det der hufvudet,» som spred sitt
pa-triarkaliska sken öfver honom.

— Yi äro äldre, mr Clennam, sade
Christoffer Casby.

— Yi äro — icke yngre, sade
Clennam. Efter denna visa anmärkning kände
han, att han gjorde en slät figur och märkte,
att han var nervös.

— Och er aktningsvärde far, sade mr
Casby, är icke mer till! Jag var ledsen
att höra det, mr Clennam, jag var ledsen.

Arthur] svarade på öfligt sätt, att han
var honom utomordentligt förbunden.

— Det var en tid, sade mr Casby, då
edra föräldrar och jag ej stodo på
vänskaplig fot med hvarandra. Det var ett
litet familj-missförstånd oss emellan. Er
aktningsvärda mor var kanske litet
afund-sjuk om sin son; då jag säger hennes son,
menar jag ert eget värda jag, er egen
värda person.

Hans släta ansigte såg så blomstrande
ut som mogen spalierfrukt. Med sitt
blomstrande ansigte, “det der hufvudet* och
sina blåa ögon, tycktes han alltid
upprepa tänkspråk, innehållande sällsynt visdom
och dygd. På samma sätt tycktes hans
fysionomi stråla af välvilja. Ingen kunde
säga hvar visdomen, dygden eller
välviljan fanns, men de tycktes vara
någorstä-des hos honom.

— Den tiden, fortfor mr Casby, är
öfver och förbi, öfver och förbi.

— Jag tar mig stundom den friheten
att göra er mor ett besök och beundrar
den ståndaktighet och sinnesstyrka,
hvarmed hon bär sina pröfningar, bär sina
pröfningar.

Då han sålunda upprepade sina ord,
sittande med korslagda händer, hufvudet
lutadt åt ena sidan, och med ett mildt

smålöje, såg han ut som om hans tankar
varit för ljufva och djupsinniga att
klädas i ord. Ja, som om han förnekade
sig nöjet att yttra dem, på det han ej
skulle sväfva för högt, och hans
ödmjukhet föredrog derföre att vara meningslös.

— Jag har hört, sade Arthur,
gripande tillfället i flykten, att ni vid ett dylikt
tillfälle varit god och omnämnt lilla
Dorrit till min mor.

— Lilla? — Dorrit? Ar det
sömmerskan, som en af mina fattiga hyresgäster
rekommenderade? Ja, ja. Dorrit? Det
var namnet. Jaha, jaha! Kallar ni
henne lilla Dorrit?

Ingen ledning på det hållet. Ingenting
att vinna genom den genvägen. Den förde
ej längre.

— Ni har troligen hört mr Clennam,
att min dotter Flora för flera år sedan
blef gift och bosatte sig. Hon hade den
olyckan att förlora sin man efter några
månaders giftermål. Hon bor åter hos
mig. Det skall glädja henne att återse
er, om ni vill tillåta mig att underrätta
henne om er härvaro.

— Utan tvifvel, svarade Clennam. Jag
skulle sjelf ha framfört denna anhållan,
om ej er godhet förekommit mig.

Härpå uppsteg mr Casby i sina
listskor och med tunga, långsamma steg (han
var af elefantlika dimensioner) begaf han
sig till dörren. Han hade en läng och
vid buteljgrön rock, buteljgröna
underkläder och buteljgrön väst. Patriarkerna
voro visst icke klädda i buteljgrönt kläde
och dock sågo hans kläder patriarkaliska ut.

Han hade knappt lemnat rummet och
tillåtit pickandet att åter blifva hörbart,
då en hand häftigt vidrörde en klinka på
bakporten, öppnade och tillslöt den åter.
Straxt derefter inrusade en brådskande,
ifrig, kortväxt, mörklagd man i rummet
med en sådan fart att han var på endast
en fots afstånd ifrån Clennam innan han
kunde hejda sig.

— Halloh! sade han.

Clennam såg ej något skäl hvarföre ej
han också kunde säga »halloh!»

— Hvad står på? frågade den lille
mörklagde mannen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0394.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free