Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
uttryck, och bad så angeläget sin dotter
att hon skulle gå till marskalken och laga
hon blefve bortkörd, att hon aldrig mera
fick visa sig i sjukrummet efter första
misslyckade försöket.
Utom att han en gång frågade: “om
Tip gått sin väg?“ tycktes hågkomsten af
hans tvenne icke närvarande barn hafva
försvunnit ur hans minne. Men det barn,
som gjort så mycket för honom och
blif-vit så illa lönad, var aldrig ur hans
tankar. Icke att han skonade henne, eller
fruktade hon skulle bli sjuk af trötthet och
vakande; han oroade sig i detta
hänseende lika litet som någonsin förut. Nej,
han höll af henne på sitt gamla vanliga
vis. De voro i bysättningshäktet igen,
och hon skötte honom, och han behöfde
henne i hvar handvändning och kunde ej
vända sig utan henne; och han sade henne
till och med ibland, att han för hennes
skuld var glad att hafva gått igenom
mycket. Och hon? — hon lutade sig öfver
hans säng med sitt stilla, uttrycksfulla
an-sigte tryckt intill hans, och skulle med
glädje offrat sitt lif för att rädda honom.
Då han på detta plågfria sätt hade
af-tynat i två eller tre dar, observerade hon
att han besvärades af sitt urs pickande
— ett grannt guldur som gjorde så
mycket väsen af sig när det gick, som om
ingenting i skapelsen gått mer än det och
tiden. Hon lät klockan stanna — han var
ännu orolig, och visade att det icke var
detta han menade. Slutligen samlade han
sin styrka för att förklara, att han ville
ha klockan pantsatt för att få pengar,
och när hon låtsade taga den för att
fullgöra hans befallning, blef han
skenbar-ligen mycket förnöjd, samt visade efteråt
en helt annan smak för det lilla han
kunde förtära af vin och gelé, än han förut
gjort.
Snart bevisades det att det förhöll sig
så; ty dagen derpå skickade han bort sina
skj ortknappar och ringar. Ingenting
kunde öfverträffa hans tillfredsställelse vid att
anförtro henne dessa små ärenden, och
han tycktes anse detta liktydigt med att
göra de klokaste och mest ordentliga
arrangementer. Sedan hans nipper, eller så
många han fått ögonen på, voro borta,
kom han att tänka på sina kläder; och
det är ganska troligt att han i flera
dagar hölls vid lif af nöjet att få sända dem,
plagg efter plagg, till en inbillad
pant-lånare.
Sålunda satt liten Dorrit i tio dagar
lutad öfver hans hufvudgärd, med kinden
tryckt mot hans. Stundom
öfverväldiga-des hon så af sömn och trötthet, att de
i några minuter slumrade tillsammans, tills
hon vaknade, för att med ymniga tårar
påminna sig hvad det var, som hennes
ansigte hvilade mot, samt öfver den
slum-randes älskade anlete se en skugga smyga
sig, mörkare, hemskare, än skuggan af
Marshalseas fängelsemurar.
Sakta, sakta sammansmälte konturerna
af det stora luftslottet, den ena efter den
andra; sakta, sakta blef det skrynkliga
och fårade ansigtet, hvarpå de voro
tecknade, slätt som ett oskrifvet blad; sakta,
sakta förbleknade skuggan af fånggallret
och de dystra fängelsemurarne; sakta, sakta
jemnades det välbekanta ansigtet till en
vida yngre afbild af hennes eget, än hon
någonsin sett under dess grå hår, och
sjönk till ro.
I början var hennes farbror alldeles
utom sig.
— O min bror! O William, William!
Du gå före mig — du gå ensam, och
jag qvar! Du, så öfverlägsen mig, så
utmärkt, så ädel; jag en stackars eländig
gubbe, som ingenting duger till och som
ingen skulle saknat!
Det gjorde lilla Dorrit den tjensten att
hon fick honom att se efter, att tänka
på. Farbror, kära farbror! sade hon, skona
er — skona mig!
Den arme gubben var ej döf för de
I sista orden. Då han slutligen sökte
be-j herrska sig, var det för att skona henne,
i På sig sjelf tänkte han ej; men med hela
!j den qvardröjande gnistan af kraft i sitt
redliga hjerta, länge förlamadt och nu
vak-nadt för att känna sig krossadt, vördade
han och välsignade henne.
— O Gud! ropade han, innan de
lein-nade dödsruminet, med sina skrynkliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
