Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att göra, rar Merdle, är förlusten af aptit
en allvarsam sak, och ni måste akta er.
Ni får ej bli sjuk.
— Oh, jag mår mycket bra, svarade
mr Merdle, sedan han funderat på saken.
Jag mår så bra jag nånsin brukar. Jag
mår alldeles bra tillräckligt. Jag är så
frisk jag önskar vara.
Tidehvarfvets öfverlägsna snille, trogen
sin karakteristiska egenhet att alltid ha
sä litet som möjligt att säga för sig sjelf
och mycken svårighet att säga detta lilla,
blef åter stum.
Mrs Sparkler började undra huru länge
det öfverlägsna snillet tänkte stanna.
— Jag talte om min stackars far när
ni kom, sir.
— Så? Det är sympathi, sade mr
Merdle.
Fanny kunde ej inse hvari sympathien
låg, men ansåg som sin pligt att
underhålla konyersationen.
— Jag sade, fortfor hon, att min brors
sjukdom har förorsakat ett dröjsmål i
genomseendet och ordnandet af pappas
efter-lemnade papper.
— Ja, svarade mr Merdle, det har
förorsakat ett dröjsmål. Ja.
— Icke för det det är af någon vigt,
sade Fanny.
— Nej, svarade mr Merdle, sedan han
undersökt kornischen i rummet så långt
hans syn kunde nå, icke att det är af
någon vigt.
— Min enda fruktan är, sade Fanny,
att mrs General skall få någonting.
— Hon får ingenting, återtog mr Merdle.
Fanny blef förtjust att höra - honom
säga så. Sedan mr Merdle tittat i sin
hatt, liksom han sett någonting på botten,
strök han upp sitt hår och bekräftade
långamt den förra anmärkningen med de
besannande orden:
— Åh nej, Gud bevars. Nej. Icke
hon. Det är ej troligt.
Som ämnet tycktes vara uttömdt och
mr Merdle ej kunde hitta på ett nytt,
frågade Fanny om han skulle fara hem i
vagnen och hemta sin hustru med
detsamma pä hemvägen?
— Nej. svarade han, jag skall fara
den kortaste vägen och lomna mrs Merdle
att — bär besåg han insidan af sina
händer så noga som om han tänkt spå sig
sjelf — att sköta sig sjelf. Jag tänker
hon reder sig nog.
— Det skulle jag tro, svarade Fanny.
En lång paus uppstod hvarunder mrs
Sparkler låg på soffan med slutna
ögonlock och drog upp ögonbrynen med samma
utseende af glömska för denna verldens
affärer.
— Men, sade mr Merdle, jag
uppehåller både er och mig. Jag tyckte jag
ville helsa på, ser ni.
— Ett stort nöje, försäkrar jag,
svarade Fanny. i
— Således beger jag mig af, sade mr
Merdle uppstigande. Ni har väl ej en
pennknif att låna mig ?
Det var underligt, anmärkte Fanny
leende, att hon, som nästan aldrig kunde
förmå sig att skrifva ett bref, skulle låna
en pennknif åt en så stor affärsman som
mr Merdle.
— Ja, är det inte? jakade mr Merdle.
Men jag ville ha en; och jag vet ni har
flera små etuier, med knif och sax och
mera så’nt kram, liggande omkring på
era småbord. Ni skall få igen honom i
morgon.
— Edmund, sade mrs Sparkler,
öppna — men mycket varligt, ber och
anbefaller jag dig, ty du är så fumlig —
öppna perlemorsskrinet på mitt lilla bord
der, och gif mr Merdle pennknifven med
perlemorsskaft.
— Tack skall ni ha, sade mr Merdle,
men om ni hade någon med mörkare
skaft—jag — tror. en med mörkare skaft
skulle jag tycka bättre om.
— Sköldpadd?
Tack, sade mr Merdle, ja. Jag
tror jag skulle tycka mer om
sköldpadd-skaft.
Edmund fick således befallning att
öppna sköldpaddskrinet och gifva mr Merdle
sköldpaddsknifven, bvarvid hans hustru
älskvärdt leende sade till mr Merdle:
— Jag förlåter er om ni bläckar ner
den.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
