- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
178

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

derpå, vidrörde den, drog den litet mera
ut och sade lugnt:

— Denna är adresserad till mig;
hvarpå han bröt och läste den.

Han behöfde inga befallningar gifva —
folket på stället visste hvad de skulle göra
— de lagliga myndigheterna infunno sig
snart, och togo med affärsmessig
kallblo-dighet den döde och hans efterlemnade
effekter i besittning, utan att de gjorde
mera väsen deraf än om de dragit upp
en klocka.

Doktorn var glad när han kom ut i
nattluften — var till och med, i trots af
sin stora erfarenhet, glad att få sätta sig
ned på ett trappsteg och sansa sig — ty
han kände sig matt och förfärad.

Advokaten var en af hans närmaste
grannar; när han kom till stället såg han
ljus lysa ur fönstret i sin väns rum, der
han visste att denne ofta satt länge uppe
och arbetade. Som ljuset aldrig var der
när icke advokaten var tillstädes, visste
han att denne icke ännu gått och lagt
sig. Också skulle denna arbetsmyra emot
vittnens intyg få en anklagad dömd dagen
derpå, hvarföre han begagnade de gyllne
timmarne till att lägga ut snaror för
gentlemännen af juryn.

Doktorns knackning öfverraskade
advokaten; men som han genast tänkte att
det var någon som kom att säga honom
det någon annan hade bestulit honom,
eller på annat sätt förorättat honom, så
gick han genast sakta ned att öppna.

Han hade doppat hufvudet i kallt
vatten för att klara idéerna och så mycket
lättare slå juryn blå dunster i ögonen,
och hade läst med skjortkragen öppnad
och halsduken af, för att desto bättre
kunna stoppa mun till på den motsatta
partens vittnen. Följaktligen såg han
tem-ligen förrifven ut när han kom ned. Dä
han fick se doktorn, den han af alla minst
hade väntat, såg han ännu mera förrifven
ut och sade:

— Hvad är på färde?

— Du frågade mig hvad Merdle hade
för sjukdom?

— Besynnerligt svar! Visst gjorde jag
det.

— Jag sade då att jag icke kommit
under fund dermed.

— Ja — det minns jag*

— Nu har jag kommit under fund
dermed.

— Store Gud! ropade advokaten, i det
han for baklänges och slog handen mot
den andres bröst. Och det har jag med!
Jag läser det i ditt ansigte.

De gingo in i närmaste rum, der
doktorn gaf honom brefvet att läsa.

Han läste det ett halft tjogi gånger;
— det innehöll ej mycket i radantal, men
fordrade dock hela hans uppmärksamhet
och begrundande. Han kunde ej nog
beklaga, sade han, att han icke förr funnit
klafven till denna hemlighet. Den aldra
minsta ledtråd, skulle ha varit nog för
honom för att genomskåda hela saken,
och hvilket mål det skulle varit att hafva
utforskat!

Doktorn hade lofvat att bringa
underrättelsen till Harley Street.

Advokaten var så förbryllad, att han
icke kunde återgå till sina gillen för “den
mest upplysta och samvetsgranna jury han
någonsin sett på denna bänkj en jury,
såsom han ville låta sin lärde kollega veta,
som icke läte sig föras bakom ljuset af
hårklyfverier och ytliga sofismer, qjler
vilseledas af en olyckligtvis missbrukad
professionell takt och fyndighet" (så hade
han tänkt börja sitt tal); hvarföre han
sade att han också skulle gå med, och
gå af och an utanför huset medan
doktorn var inne.

Således gingo de dit till fots, för att
hemta sig i den friska luften; och dagen
skakade sina vingar ur nattens sköt då
de knackade på dörren.

En lakej i ett regnbågsfärgadt livre satt
uppe och väntade på sin herre — det
vill säga, satt och snarkade i köket, öfver
ett par ljus och en tidning, praktiskt
bevisande den stora omöjligheten af att ett
hus kunde råka i brand af en händelse.

När betjenten gnuggat sömnen ur
ögonen, måste doktorn vänta tills man väckt
öfverhofmästaren. Slutligen kom den store
mannen in i matsalen, utstyrd i
flanellsnattrock och tofflor, men med halsduk på,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0494.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free