Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att i hvarandras sällskap söka glömma
sina bekymmer; för olycklig att vilja
förena sig med sällskaperna i vinkällaren,
qvarstadnade han i sitt rum och blef
misstrodd af de öfrige fångarne. Några sade
att han var stolt; andra förevitade
honom hans nedslagenhet och
återhållsamhet; andra åter voro förargade på honom
emedan han var en försagd hund, som
sörjde öfver sina skulder. Hela
befolkningen undvek honom för dessa, och
isynnerhet för den sista beskyllningens skull;
och han blef så van vid sin ensamhet,
att han aldrig lemnade sitt rum för att
promenera på gården, förrän om aftonen,
då hela sällskapet var församlådt vid sina
bålar och sånger, och då gården var
nästan endast besökt af qvinnor och barn.
Fängelseluften började verka på
honom. Han visste att han lattjades och
sörjde. Efter hvad han kändt om
fångenskapens verkan inom de fyra låga
väg-garne i det samma rummet han bebodde,
gjorde detta medvetande honom rädd för
sig sjelf. Undandragande sig från andras
uppmärksamhet och rysande för sig sjelf,
började han att kännbart förändras.
En dag, då han redan tillbringat tio
eller tolf veckor i fängelset, och då han
försökt att läsa, men ej varit i stånd att
kunna skilja personerna i boken från
Marshalsea, hördes steg utanför dörren och
Straxt derefter en knackning derpå. Han
steg upp, öppnade den, och en,angenäm
röst tilltalade honom: Huru mår ni, mr
Clennam? Jag hoppas att mitt besök ej
är er ovälkommet.
Det var den unga glada Ferdinand
Bar-nacle. Han såg så vänlig och intagande
ut, ehuru öfvermåttan glad, i motsats till
det hemska fängelset.
— Ni förvånas öfver att se mig, mr
Clennam, sade han, i det han mottog den
stol Clennam bjudit honom.
— Ja, det måste jag verkligen tillstå.
— Jag hoppas likväl att ni ej är
oangenämt öfverraskad?
— Nej, visst icke.
— Tack för det. Upprigtigt får jag
säga er, återtog den trefliga unga
Bar-nacle, att jag blef verkligt bedröfvad då
jag fick höra att ni för någon tid varit
tvungen att taga er tillflykt hit, och jag
hoppas (naturligtvis som emellan två
enskilda personer) att vår plats icke haft
något att göra dermed?
— Ert kontor?
— Yår circurnlocitions-inrätt ning.
— Nej, jag kan ej anklaga den för
någon del i min olycka.
— Minsann är jag ej hjertligt glad
deröfver. Det är en stor tröst för mig
att veta det vår inrättning ej haft någon
del i edra motgångar.
Clennam försäkrade honom ännu en
gång att han fritog honom från all
ansvarighet.
— Förträffligt! sade Ferdinand. Det
gläder mig att höra det. Jag fruktade
verkligen att vi varit behjelplige uti att
ruinera er, emedan det olyckligtvis
händer oss alltemellanåt. Vi vilja ej göra
det; men om menniskorna låter sig
bedragas, ja — då är det ej vårt fel.
— Jag vill ej svara härpå, återtog
Arthur dystert; jag vill blott säga er huru
tacksam jag är för det intresse ni hyser
för mig.
— Men verkligen! Vår befattning är
den mest oförargliga i verlden. Ni skall
säga att vi äro skälmar. Jag vill ej säga
att vi icke äro det; men sådana måste
också finnas. Kan ni ej inse det?
— Nej, svarade Clennam.
— Då betraktar ni det ej från rätta
synpunkten. Det är just synpunkten som
är det vigtigaste. Betrakta vår stiftelse
ur den synpunkten att vi blott bedja er
lemna oss i fred, och vi skola vara ett
så hederligt departement som ni någonsin
kan önska.
— Skall er plats der lemnas i fred,
frågade Clennam.
— Ni gissade rätt, återtog Ferdinand.
Det är just meningen att den skall lemnas i
fred. Det är min mening. Det är just
derföre det finns. Visserligen finnes der
vissa reglor, men de äro blott former.
Ja, Herre Gud, vi äro ju intet annat än
former!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
