Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ning för andra att ej så mycket befatta
sig med dylika skurkar.
— Min bästa mr Clennam, hys ej
dylika förmätna förhoppningar! Den näste,
som kommer med lika stor skicklighet
och lika stora anlag att bedraga, skall
lyckas lika bra. Farväl! Jag hoppas att
då vi nästa gång träffas, detta moln måtte
hafva försvunnit och solen åter belysa er
bana. Följ ej med mig utom dörren. Jag
känner vägen fullkomligt. Farväl!
Med dessa ord atlägsnade sig den bäste
och gladaste af Barnacleska familjen, och
gick gnolande genom byggningen, satte
sig upp på hästen som väntat utanför
porten, och red bort till ett möte med sin
ädle slägtinge, som hade åtskilliga tvistiga
frågor att afgöra.
Han måste, vid bortgåendet hafva
passerat mr Rugg, ty några minuter efteråt,
visade sig denne rödblommige gentleman
i dörren.
— Hur mår ni i dag, mr Clennam?
frågade han. Kan jag ej hjelpa er med
någon i dag, herre?
— Nej, tack.
Mr Ruggs glädje öfver intrasslade
affärer var lika med en hushållerskas
förnöjelse vid insaltande och insyltande, eller
en tvätterskas njutning vid åsynen af en
stor tvätt, eller en sopgubbes förtjusning
vid åsynen af en öfverfull sopkista.
— Jag ser allt emellanåt efter, sade
mr Rugg muntert, om några nya gäster
samlats vid porten. Tillförseln är stor,
mycket stor, ja, större än ni kunnat vänta.
Detta sades såsom om han ansett det
värdt en lyckönskan; han gned händernä
förnöjdt och nickade oupphörligt med
huf-vudet.
— Så stor, upprepade mr Rugg, som
vi någonsin kunnat vänta. De hafva
rigtigt öfversvämmat oss. Jag kommer ej
ofta till er numera, emedan jag vet att
ni ej tycker om sällskap och att, om ni
ville se mig, skulle ni nog låta tillsäga
mig derom. Men jag är här nästan hvarje
dag, herre. Har jag valt en oläglig tid,
frågade mr Rugg inställsamt, för att
framställa en anmärkning?
— Nej, denna tid kan vara lika
lämplig som någon annan.
— Hm! Allmänna opinionen, herre,
började mr Rugg, har sysselsatt sig mycket
med er.
— Derpå tviflar jag ej, afbröt honom
Arthur.
— Skulle det vara rådligt herre,
svarade mr Rugg, ännu mera inställsamt,
att nu ändtligen göra allmänna opinionen
en obetydlig eftergift? Vi göra det ju
alla, på ett eller annat sätt. Saken är
att vi måste göra det.
— Jag kan ej bestämma mig derför,
mr Rugg, och tror ej att jag någonsin
skall göra det.
— Säg inte det, herre; säg inte det.
Kostnaden för att blifva domare är helt
obetydlig och om samhället tycker att ni
borde vara det - nå ja — verkligen.
— Jag tänkte att ni visste, mr Rugg,
svarade Arthur, det mitt beslut att
stad-na här ej är nödtvunget, utan fullkomligt
enligt min egen önskan.
— Ja, herre! ja, men är det väl
önskat! det är just frågan, det! Mr Rugg
var så mildt öfvertalande, att han blef
verkligt pathetisk. Jag höll nästan på
att säga, är det vänligt? Detta är en
vigtig affär för er; och man har anmärkt
att det omöjligt kan gå an att ni vistas
här längre. Det kan omöjligt gå an. Jag
kan ej säga er hur ofta jag hört detta.
Jag hörde commentarier deröfver i går
afton, i en salong, besökt af — den
bästa societé, skulle jag säga, såvida jag ej
sjelf ibland gick dit. Der hörde jag
anmärkningar häröfver, som bedröfvade mig
att höra. De sårade mig, för er skull.
Allrasenast hörde jag i dag, vid
frukosten, min dotter (blott en qvinna, skall
ni väl säga; men hon har likväl känsla
för dylika händelser och till och med
någon liten erfarenhet såsom domare hos
Rugg & Bawkins) uttrycka sin stora
förvåning, sin stora förvåning. Derföre,
under dessa omständigheter och
betänkan-den att ingen af oss kan helt och hållet
sätta oss öfver allmänna opinionen. —
Skynda er, herre! sade mr Rugg, skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
