- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
201

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— Tillägg likväl, en gentleman, och
sedan bryr jag mig ej derom. Utom i
det hänseendet, äro vi alla lika. Till
exempel; ni kunde ej för ert lif vara en
gentleman; jag kunde ej för mitt lif vara
annorlunda. Huru stor är ej skillnaden!
Låt oss fortsätta. Ord, herre, hade aldrig
någon inverkan på kortens eller
tärnin-garnes lopp. Yet ni det? Jaså, ni vet
det! Jag spelar äfven ett spel, och ord
liafva ingen makt deröfver.

Nu, då han blifvit konfronterad med
Cavalletto, och visste att hans historia var
känd — nu lät han den mask falla, som
han burit; och visade sig såsom den
nedrige usling han var.

— Nej, min son, återtog han, och
knäppte med fingrarne. Jag spelar mitt parti till
slut, oaktadt alla ord; och f-n må taga

k ro pp och själ! jag skall vinna det. Ni j!
vill veta hvarför jag gjorde detta lilla j|
knep, som ni upptäckte. Yet då att jag j
hade och att jag har — förstår ni mig? i
har — en vara att sälja till er
vördnadsvärda fru mor. Jag beskref min dyrbara
vara och utsatte priset. Men er
beundransvärda mor var litet för lugn, för narr- j
aktig, för orörlig och staty-lik. Med ett [
ord, er beundransvärda mor förargade mig.
För att skalfa mig omvexling och för att
roa mig — nåja! en gentleman måste roa
sig på någons bekostnad! — uppfann jag
den präktiga planen att försvinna. En plan,
som er karakteristiska mor och min
Flint-winch gerna skulle utfört Ah; bah, bah.
bah, se ej så der på mig! Jag upprepar
det; mycket gerna skulle de gjort det,
varit utomordentligt förtjusta deröfver;
alldeles utom sig af glädje. Huru skall jag
väl säga, för att kunna behaga er?

Han hällde ut dräggen ur glaset så att
den bestänkte Cavalletto. Detta tycktes
göra honom uppmärksam på denne. Han
ställde ned glaset och sade:

— Jag vill ej fylla det. Hvad! Jag är
född, att blifva betjenad. Kom hit,
Cavalletto och slå uti!

Den lille mannen såg på Clennam, hvars
ögon voro fästade på Rigaud, och ej seen- j
de något hinder, steg han upp och hällde :
ur buteljen i glaset. Hans fordna under-

dånighet var ■ blandad med något
humoristiskt, och detta i strid med ett slags
kufvad vildhet, som kunnat bryta ut inom
ett ögonblick (såsom den ädle
gentlemannen tycktes tänka, ty han hade ett
vaksamt öga på honom); och allt detta
gif-vande vika för en godmodig, sorglös,
öfver-vägande lust att åter få sätta sig ned på
golfvet, bildade en märkvärdig förening
af sinnelag.

— Denna präktiga plan, tappre herre,
återtog Rigaud, efter att hafva tömt
glaset, var, af liera skäl, en präktig plan.

I Den roade mig, den bedröfvade er kära
mamma och min Flintwinch, förorsakade
er ledsamheter (mina vilkor för en
lektion i artighet mot en gentleman), och
|| det förmådde alla de häri intresserade,
j älskvärda personerna tro det er alltid
till-il gifne är en man att frukta. Ja, vid Gud,
[i han är en man att frukta. Dessutom
i kunde det hafva återgifvit förståndet till
| er fru mor — kunde, under den svära,
lilla misstankan, som er visdom upptäckt,
hafva förmått henne att slutligen
tillkänna-gifva i tidningarne att svårigheterna i ett
j visst kontrakt kunde aflägsnas genom en
I viss vigtig persons inställelse. Kanske,
kanske icke. Men allt detta har ni
till-intetgjordt. Nå, hvad är det ni säger?
Hvad är det ni vill?

Aldrig hade Clennam svårare känt att
han var fånge, än nu, då han såg denne
man framför sig och ej kunde följa
honom till sin mors boning. Alla de
obe-märkliga svårigheter och faror han alltid
fruktat, infunno sig nu, då han ej kunde
taga ett steg, utan att bevakas.

— Kanske, min vän, filosof,
dygdemön-ster, dåre, hvad ni vill; kanske, sade
Rigaud, som upphörde att dricka och från
glaset höjde blicken till Arthur, med ett
förfärligt leende, ni skulle hafva gjort bäst
i att lemna mig i fred?

— Nej! Åtminstone, svarade Clennam,
vet man (itt ni är vid lif och helsa. Ni
kan åtminstone ej undfly dessa båda
vittnen ; och de kunna föra er inför de
lagliga myndigheterna, eller inför
hundradetals menniskor.

Ii

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0517.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free