- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
235

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

han aldrig förstod hvad som sades honom,
och att han förfrågade sig hos menniskor,
som ej förstodo ett ord af det han sade
dem. Med en alltid lika orubblig
öfver-tygelse att engelska språket vore, på ett
eller annat sätt, hela verldens modersmål,
och att menniskorna blott voro för dumma
för att kunna lära det, tilltalade mr
Meagles värdshusvärdarne så fort han
förmådde, samt ingick i förklaringar, hvilka
än mer invecklade saken; äfven nekade
han hårdnackadt att besvara någon på
landets språk, af det skäl att de voro
“alla så dumma.“ Ibland tillkallades
tolkar, hvilka mr Meagles tilltalade med så
egendomliga ord att de ej förstodo honom
— och sista villan blef värre än den
första. Vid närmare öfvertänkande af
saken, kan det betviflas att han förlorade
mycket; ty ehuru han ej fann någon
qvarglömd egendom, påträffade han så
många räkningar och nedriga handlingar,
med hänseende till det namnet hvilket
var det enda ord han uttalade begripligt,
att han nästan öfverallt öfverhopades af
skymfande anklagelser. Yid fyra tillfällen
tillkallades polisen, för hvilken man beskref
mr Meagles såsom en industririddare, en
odugling och en tjuf; alla dessa
anklagelser åhörde han med det bästa lynne
(han förstod ej dess betydelse) och fördes
på ett skymfligt sätt till ångbåtar och
deligenser, på det man måtte bli af med
honom, hela tiden talande, likt en munter
och munvig Britt’, som han också var.

Men i sin egen tanka var mr Meagles
en förståndig, skarpsynt och ihärdig man.
Då han återkommit till Paris, och hela
hans pilgrimsfärd varit till ingen nytta,
blef han likväl ej modfälld. Ju närmare
England jag förföljer honom, ju närmare
kommer jag troligen papperen, antingen
jag finner dem eller ej. Ty det är en
ganska antaglig förmodan att han gömt
dem någonstädes der ej folket i England
kan komma åt dem, men der de likväl
voro tillgängliga för honom, förstår du?

I Paris möttes mr Meagles af ett bref
från liten Dorrit, der hon nämnde att
hon några minuter talat med mr Clennam
om denne man, som nu var död; och att,

då hon sagt mr Clennam att hans vän
mr Meagles gerna ville veta något om
den mannen, bad han henne säga mr
Meagles att miss Wade, boende på den
och den gatan i Calais, hade känt till
honom.

— Oho! sade mr Meagles.

Så fort som möjligt var han i Calais
och framför den knarrande porten och
ringande på den dåliga klockan. Dörren
öppnades och en bondhustru visade sig,
frågande: “Ju say! Seer! Whot“ Mr
Meagles mumlade för sig att befolkningen
i Calais hade bra nog förnuft, som
verkligen visste hvad de sjclfva och andra
ville, — och svarade: “miss Wade, min
vän.“ Han infördes till denna.

— Det är lång tid sedan vi sist
träffades, sade mr Meagles, harklande sig;
jag hoppas ni funnit er väl under tiden,
miss Wade?

Utan att uttrycka några dylika
förhoppningar för hans egen eller andras
del, frågade miss Wade hvad som föranledt
hans besök? Mr Meagles hade under
tiden sett sig rundt omkring i rummet,
men utan att kunna upptäcka något i
form af ett skrin.

— Jo, miss Wade, saken är den, sade
mr Meagles, med behaglig, böjlig, för
att icke säga smekande röst, att ni
möjligtvis skulle kunna upplysa oss om en
sak, som för det närvarande är inhöljd i
djupaste mörker. Jag hoppas att det
obehagliga som passeradt emellan oss, är
glömt. Det kan ej hjelpas nu. Kommer
ni ihåg min dotter? Tiderna förändras!
En mor!

Mr Meagles kunde aldrig hafva vidrört
en ömtåligare sträng. Han tystnade och
väntade, men förgäfves, på något uttryck
af intresse.

— Det är väl ej detta ämne ni önskar
tala i? sade hon slutligen kallt.

— Nej, nej, svarade mr Meagles, nej.
Jag tänkte er välvilja —

— Jag trodde att ni visste, afbröt hon
leende, det min välvilja ej är att räkna
på.

— Säg inte det, genmälte mr Meagles,
ni gör er sjelf orättvisa. Men låtom oss

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0551.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free