Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att ja" vill försöka att så småningom
blif-va bättre. Jag skall verkligen försöka.
Jag skall ej stanna vid tjugufem, herre.
Jag skall räkna till tjugufemhundra,
tju-gufemt usen!
Åter öppnades dörren och liten Dorrit
kom in, och nir Meagles lemnade stolt
och glad skrinet till henne och hennes
milda anlete strålade af lycka och glädje.
Hemligheten var i säkerhet nu! Hon
kunde dölja den för honom; han skulle aldrig
känna hennes förlust; han skulle få veta
allt som vore af vigt för honom sjelf,
men han skulle aldrig höra det som rörde
endast henne. Detta var allt förbi, allt
förlåtet, allt förgätet.
— Nå, min kära miss Dorrit, sade mr
Meagles, jag är en verksam man — eller
åtminstone var jag det — och jag skall
genast taga mina mått och steg. Kan jag
få träffa Arthur i fjväll?
— Det tror jag knappast. Jag skall
gå och se huru han befinner sig. Men
jag tror det vore bäst att uppskjuta
besöket tills i morgon!
— Jag är äfven af samma tanke, min
vän, sade mr Meagles, och derföre har
jag ej kommit honom närmare än i detta
sorgliga rum. Då far jag troligen ej träffa
honom ännu pa någon tid. Men jag vill
förklara er min mening, då ni kommer
äter.
Hon lemnade rummet. Mr Meagles,
seende emel an fönstergallren, såg henne
gå ur byggnin en ut på fängelsegården.
Han sade sakta: Tattycorum, kom bit ett
ögonbliek, min goda flicka.
Hon gick fram till fönstret.
— Ser du den unga damen, som nyss
var här — den der lilla, lugna, veka
gestalten, som går der, Tatty? Se. Folket
går ur vägen för att låta henne komma
fram. Männen — se, de stackars gemena
gossarne — de taga af hattarne helt
artigt och nu försvinner hon genom den
dörren. Ser du henne, Tattycoram?
— Ja, herre.
— Jag har hört sägas, Tatty, att en
tid kallades bon för detta fängelses barn.
Hon föddes här, och lefde här i många
år. Jag kan ej andas här. En sorglig
byggning att födas och uppfostras uti,
Tm ty ?
— Ja, i sanning, herre.
— Om hon alltid tänkt endast på sig,
och att alla menniskor försökte att
nedtrycka henne, då skulle hon hafva fört
eit eländigt och ett onyttigt lif. Men jag
har hört sägas, Tattycoram, att hennes
ungdom har förflutit under verksamhet
och omtanka för andra. Skall jag säga
dig hvad jag tror att hennes ögon alltid
•>ett p i, för att få detta uttryck?
— Ja, om ni ville göra det!
— Pligt, Tattycoram; börja tidigt
dermed och gör det väl; och det finnes
intet. som skall tala emot oss hos den
alls-mäktige.
De stodo qvar vid fönstret, och mrs
Meagles sällade sig till dem och
beklagade fangarne, till dess lion syntes
återkomma. Hon var snart hos dem och
påyrkade att man ej i afton skulle besöka
Arthur, som hon lernnat lugn och glad.
— Godt! sade mr Meagles muntert.
Jag anser det äfven bäst. Jag anförtror
da alla mina helsningar till honom, i hans
älskliga sköterskas händer och jag vet att
jag då sörjt väl för dem. Jag reser åter
i morgon tidigt.
— Hvart? frågade liten Dorrit förvånad.
— Min lilla vän, svarade han. Jag kan
ej lefva utan att andas. Detta ställe
hindrar min andedrägt och jag får ej riktigt
igen den, förrän Arthur är härifrån.
— Är detta väl ett skäl för er att
åter resa bort?
— Ni skall väl förstå mig. I afton
begifva vi tre oss till ett hotell i staden.
I morgon bittida resa mor och
Tattycoram till Twickenhamn, der mrs Tickit,
uppvaktad af Buchan, sitter i fönstret och
skall tro dem vara två spöken; och jag
far utrikes för att söka efter Doyce. Yi
måste hafva hit Dan. Jag säger er, min
engel, det tjenar till intet att skrifva och
planera och spekulera om än ett, än ett
annat, på ovissa mellantider och afstånd;
vi måste hafva Dan här. Jag har
beslutat att resa i morgon för att skaffa hit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
