Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
morgon. Hvar i hela vei’lden fanns väl |
ett rum, så uppfyllt af stilla glädje!
— Min engel, sade Arthur, hvarför
tänder Maggy eldbrasan? Vi skola straxt gå!
— Jag bad henne göra det. Jag har
fått ett sådant besynnerligt infall. Jag vill
att du skall bränna upp något för mig.
— Hvad?
— Endast detta förseglade papper. Om
du vill lägga det i brasan, sådant det nu
är, med din egen hand, så blir jag nöjd.
— Vidskeplig, min älskling? Ar det
något trolleri?
— Det är hvad du helst vill, min egen
vän, svarade hon skrattande, med
strålande ögon och höjande sig på tåspetsarne
för att kyssa honom, om du blott vill
uppfylla min begäran, då elden flammar upp.
Så stodo de väntande framför brasan;
Clennam med armen om hennes lif och
elden återgifvande sitt sken i liten Dorrits
ögon, såsom den ofta gjort i detta rum.
— Lyser elden klart nog? frågade
Arthur.
— Ja, alldeles tillräckligt klart,
svarade hon.
— Skall jag säga några ord, då jag
kastar in det? frågade han åter, i det han
höll papperet framför lågorna.
— Du kan säga (om du så vill): Jag
älskar dig! svarade liten Dorrit.
Han sade det, och papperet förbrändes.
De gingo långsamt öfver gården, ty
ingen var der, ehuru många hufvuden
förstulet framtittade ur fönstren. Blott ett
välbekant ansigte mötte dem. Då de begge
tilltalat det och sagt många vänliga ord,
vände sig liten Dorrit om, ännu en sista
gång, med framräckt hand, sägande:
— Farväl, John! Jag hoppas du måtte
få lefva länge och lyckligt, min gode John!
Sedan gingo de uppför trappstegen i
närbelägna Saint George’s kyrkan, och
fram till altaret, der Daniel Doyce stod
i sin värdighet som far. Och der var
äfven liten Dorrits gamle vän, som gaf
henne Begrafningsregistret såsom
hufvud-kudde; helt förundrad öfver att hon skulle
återkomma dit för att blifva vigd. Och
de blefvo vigda och solen öfvergöt dem
med sin glans, som strålade in genom
den på fönstret målade bilden af vår
Frälsare. De gingo in i samma rum, der liten
Dorrit en gång slumrat, för att
underteckna giftermålskontraktet. Och der stod
mr Pancks (bestämd att blifva förste
bokhållare hos Doyce Clennam, och sedan
deras kompanjon), som, ifrån
upprorsstif-tare blifvit en fredlig vän, i dörren för att
se det unga ’paret, med Flora under ena
armen och Maggy under den andra, samt
i bakgrunden John Chivery med sin far
och andra fångvaktare, som skyndat till
kyrkan för ett ögonblick, lemnande
Mar-shalsea för att Se dess lyckliga barn.
Icke heller hade Flora det minsta
utseende af en eremit, oaktadt hennes
förklaring; utan var i stället, serdeles fin och
njöt af högtidligheten, ehuru på ett
störande sätt.
Liten Dorrits gamle vän höll
bläckhornet då hon undertecknade sitt namn och
klockaren stannade i sitt bestyr att lägga
ihop prestens mess-skjorta och alla
vittnena sågo på med serdeles intresse och
liten Dorrits gamle vän tilläde:
— Ty ser ni, denna unga dam är en af
våra märkvärdigheter, och har nu
kommit till tredje delen af vår kyrkbok.
Hennes födelse är i hvad jag kallar första
delen; hon låg sofvande på detta samma
golf, med sitt vackra hufvud lutadt mot
det jag kallar andra delen; och hon
skrif-ver nu sitt namn i det jag kallar tredje
delen-
De veko alla åt sidan då namnen voro
inskrifna och liten Dorrit och hennes man
gingo allena ut ur kyrkan. De stannade
ett ögonblick i den store torndörren,
betraktande gatan framför dem, belyst af
höstsolens klara strålar, och sedan gingo
de ned.
De gingo ned till ett lif af verksamhet
och lycka. Gingo ned att gifva
föräldra-vård åt Fannys vanvårdade barn, så väl
som till sina egna och att låta denna dam
gå på visiter dag ut, dag in. Gingo ned
att egna öm omvårdnad och vänskap i
några få år åt Tip, som aldrig
förtretades öfver de stora fordringar han hade
på henne, af tacksamhet för de rikedo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
