Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - För en olycklig qvinna eger då lifvet ingen annan tröst — än döden?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
icke gifva något hopp; ty döden hade alltför
längesedan lagt sin hand på detta hjerla, hvars slag nu voro
räknade.
Då Alva följde doktorn ut, frågade hon gråtande:
— Huru långe kan min stackars mor lefva?
Säkert måste besvarandet af en dylik fråga vid ett
sådant tillfälle vara alltför smärtsamt, ty doktorn
fattade vänligt och med deltagande Alvas hand och svarade:
— Det kan omöligt bestämdt sägas; hori lefver
kanske ännu några dagar; men kan också lika lätt till
och med denna natt aflida; var derföre beredd uppå att
förlora henne, men var äfven förvissad om, alt allt hvad
som kan göras, för att lindra hennes tillstånd, icke skall
af mig uoderlåtas. Jag återkommer tidigt i morgon
bittida. — Och dermed lemnade han den tröstlösa
Alva, som återvände till sin mors läger. Hon hade
inslumrat.
Alva knäböjde vid sängen, under en stum och
bitter smärta, utan förmåga att hvarken bedja eller
länka; endast medveten af all hon skulle förlora alll hvad
jorden hade kärt för henne. Alva, som aldrig haft
något annat föremål för sin tillgifvenhet, hade ifrån den
späda barndomen odelad egnat den åt modren. Mor
och dotler utgjorde allt för hvarandra, deras hjertan
hade vext tillsammans; och nu kora döden, denne
hemske och obeveklige tyrann, för att med ens slila detta
band, och kasta det arma barnet ul i verlden ibland
fremmande raeuniskor, som hon icke kände, än
mindre älskade, och ibland hvilka hon alltid skulle
känna sig ensam. Dessa tankar framstodo visserligen icke
klara för Alvas själ; men hennes hjerla bestormades af
så mänga och bittra lidanden, att de utgjorde ett helt
kaos af qval. Slutligen bröt smärtan ut i suyftningar,
hvilka hon icke kunde tillbakahålla.
— Alva, Alva! — yitrade modren med förändrad
röst, som var häftig, och af tonen hördes att den sjuka
yrade. — Alva! gråt icke; dina tårar bränna på mitt
hjerla!... Du ärren,... ren som Guds dag; men jag.. .
jag skall gråla . . . Ser du icke min far?... ser du hur
han sträcker sin hand emot mig... O! hör du ... hör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
