Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Resa till Helenefors
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Baronen hoppades med lätthet kunna vinna Alva,
då han blef allena med henne. Alla dessa personer
tänkte med full egoism endast på uppfyllandet af sina
egna önskningar, och glömde aldeles, eller förbisågo de
tusende sår, de dervid skulle komma att tillskynda
andra.
Ernst, i hvars själ bodde en djup och alfvarlig
böjelse för Alva, gjorde sig likväl del löfte att blifva
herre öfver densamma, och visa att han var värd hennes
aktning. Menniskan tror gerna på sin egen styrka och
kraft; men missräknar sig dock så ofta.
Alva... hvad hoppades väl hon? Mycket godt och
ädelt; men hvad? det kunna vi icke säga... Skulle väl
hösten se alla dessa olika intressen uppfyllda? Hvilka
ödets lekdockor äro vi icke? hvilken förfärlig gåta är
icke framtiden för oss alla?
Våra resande hade passerat Staket. Baronen och
grefvinnan Hilda stodo vid sidan af däcket, stödda emot
relingen. Grefvinnan betraktade det fradgande vattnet,
som hjulen lemnade efter sig.
— Ni förlåter mig således min trolöshet, och
af-står redan ifrån ert hal? — yttrade baronen, till svar
på något föregående uttryck af Hilda.
— Ja; emedan det gagnar till intet, då ni, Max,
lik en annan Achilles, är osårbar. För öfrigt liknar
qvinnans hat det fradgande vattnet här, som brusar så
länge hjulens kraft sätta det i rörelse; men upplöser
sig till intet, då den kraft som upprör det, upphör alt
verka.
— Jag skulle illa känna er, ifall icke vänskapen
hos er dolde något försåt.
— Max, jag har en gång älskat er, och då bör
ni sjelf finna alt jag icke till er kan hysa något hat,—
svarade Hilda, med en vemodig blick.
— Jag skall då tro er; — men kring baronens
läppar lekte dock ett tvifvelakligt leende. — Hvad var
det eljest ni hade att befalla?
— Ni älskar Alva!..: Nå väl, hvad gifver ni mig,
om jag ställer så till, att häradshöfdingen åker med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
