- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
204

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - G - GLÖ ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vätska till sig; b) mjuk; bret. glûb, gléb, adj.
fuktad, blöt

GLÖPUT, s. glapa.

GLÖR, s. glo, gloa.

GLÖTÅ, v. a. o. n. 1 1) röra i vatten, plaska
i vatten. ”Ligga på sjön å glöta i vattnet”, vara
beständigt ute på fiske, Nk. ”Han glöter alltjemt
i vattnet”, han älskar att fiska. Ul. ”Han glöter
å glöter på sjön”. Sdm. (Skärgården), fl. (Nl.).
Glööt (ipf. -tä), id. Vb.; 2) uti något flytande
ämne upphemta några spridda kroppar, som dels
sjunkit, dels flyta. ”Ska du glötä ärtra ur
vällingsfate!” Sdm.; 3) skumma: a) om mjölk. ”Glöta
mjölk”. Nk.; b) om flott. ”Du glöter i dej allt
flottet”. Hs.; 4) åka uti en blöt och nästan
bottenlös väg. Sdm. Jfr fn. glæta, f. vätska, glær,
m. haf, glot, vatten, i sammans. glotkullir, m.
5. glo, f.

GLÖTTA, s. glytt.

GNADD, m. svidknott; ett slags liten mygga:
Ceratopogon pulicaris. Nb. (Lule, Råne), vb. På
lappska kallas hon mueiva. E. gnatt, mygga; jfr
fn. gnaddr, m. spiculum.

GNAGA (ipf. gnog, sup. gnagji el. gnägji p.p.
gnägjen). v. a. gnaga. Hs. (Bj.). Jfr Rdq. 1, 169.
Gnågå (pr. gnar, pl. gnagum, ipf. gnog, pl.
gnogum, sup. gnaid). Ö. Dl. Gnjäga el. gnäg (ipf.
gnog, sup. gnöge el. gnägä), N. Åm.; gnäga (gnog,
gnigi
), Ume; gnäga (gnog, gnägi), Bygde,
Löfånger; gnäga (gnog, gnögä), Skellefte; gnaga (gnog,
gnigi
). Calix. Gnava (ipf. gnov, conj. gnove, p.p.
gnaven), 1) id. Hs.,nk.,ög.,fl. Gnava (ipf. gnov,
gnagde, gnavde, gnavade,
sup. gnavit el. gnavt),
id. Sm. Gnava (ipf. gnov el. gnajde, sup. gnavit
el. gnavt), id. Vg. Gnava (ipf. gnavede, sup.
gnaved). Sk.; 2) snålas. ”Gnava å skava”. Ög.;
3) ideligen kälta. ”Gubben gnov på mej frå måra
te kväll”. Ög.; Hs. id. Fsv. gnaga (gnagha), v.
a. gnaga. S.S. 3, 96. S.F.S. 5, 124. S. Bern.
f. 101. Cod. A. 27, f. 100; fn. gnaga el. naga
(1:a konj.); fe. gnagan (gnog, gnâgon, gnagen);
fht. nagan (ipf. nuoc). Graff 2, 1014; nht.
nagen; n. gnaga (gnog, gnegje); d. gnave; e. to
gnaw;
holl. knagen, id.

Gnag, n. 1) otidig, besvärlig, enträgenhet;
efterhängsenhet; 2) oupphörligt smågräl. Vb.
Fn. gnag, n. gnagande.

Gnager, m. en person som gnatar. Sdm.

Gnageri, gnaveri, n. snålhet. Sm.

Gnagig, adj. gnatig, svår att tillfridsställa;
som man ej kan göra till lags. Sdm. Gnagun,
efterhängsen; förtretlig. Dl. (Elfd.).

Gnatta, v. n. 1 gnaga. Kl.

Gnav, n. småkältande, gnat. ”Käringgnat å
skoskav”. Hs.

Gnaven el. gnaved, adj. skrikig; om sjuka
barn, som äro oroliga. S.Sk. D. gnaven, vresig.

Gnavspån, comm. den som mycket kältar
eller oupphörligt tigger om en sak (såsom t. ex.
ett barn). Ög.

Gnuver, m. snål menniska, snåling. Vm.,
sdm. (Björkvik), kl.

GNALL 1, n. kall, blåsig väderlek med frost,
i synnerhet vårtiden. Globb, n. id. Fl. (Nl.).
Jfr gallblåst, gallkallt, gallväder,

GNALL 2, adv. mycket, dugtigt. ”Gnall halt”,
mycket halt. Kl.

GNAPAS, v. d. 1 gnabbas, smågräla. Åm.
Gnäpas, gnäpjas, id.; om barn. Hs.,åm. Gnäpas,
id. Vb.,dl. Ns. gnappen, gnabbas. B. W. B. 2.
522; holl. kabbelen, gnaga; ns. gnabbeln,
begnabbeln,
id.

GNARKA, v. n. 1 1) knarka; 2) vara
missnöjd, förklara sig missnöjd, knorra. Gnurka, v.
n. 1 id. Sm. Gnärräs (ipf. ), v. d. föraktligt,
försmädligt skratta, grina åt någon eller något.
Vb. Gnarras, id. Åm. Ns. gnarren, v. n. a)
”knarren; b) murren, verdriesslich seyn”; gnurren
”murren, brummen” (B.W.B. 2, 522). Jfr gnattár.

GNASA, v. n. 1 småskratta, fnittra. ”Hon
gnasar så meet”. S. Sk. Gnåsa, v. n. 1 skratta
groft och rått. Bl.

Gnassla, v. n. 1 smågnägga. Dl. (Elfd.,
Våmh., Ohre). Gnossla, gnåssla, v. n. 1 1)
smågnägga. Hs. (enl. L—m), åm. (Heljum); 2)
småskratta. Hs.

GNASKA, v. n. 1 småäta; mest om grisar som
afgnaga gräs. ”Gnaska i sej”. Bl. Jfr naska.

GNASS, s. gnetta.

GNATAKTI(G), adj. gnatig, som smågrälar,
gnatar. Sm. Gnatiger, gnetuger. Nk.; gnatuger.
Fl.(Nl.); gnatu, gnetu. Vb. D. dial. gnaddrig.

Gnater, gneter, m. gnatare, gnatig
menniska. Sm.,nk.

Gnit, n. nagg, ovilja. ”Ja har nået gnit till
honom”. Åm. (Själevad).

GNATTA, s. gnetta.

GNATTÄR el. gnittär (ipf. gnatträ el. gnitträ),
v. n. småskratta, fnittra, under lek och skämt
skratta. Vb. Gnittär, id. Nb. Gnitra, id. Åm.
(Själevad). Gnaddra, id. Sk. (Ox., Skytts h.).
Ns. gniddern, småle (B.W.B. 2, 524). Jfr gnodda
gnasa, gnesa.

Gnadder, n. obehörigt skratt. S. Sk.

Gnaddre, comm. den som småskrattar. S.
Sk. Gnatär, m. id. Åm. (enl. Ihre).

Gneitt, adj. lekfull. Mp.

Gnitter, n. ljudeligt och glädtigt småskratt,
fnittrande. Vb.

GNAUP (pl.-er), m. bergsklint, hög bergtopp.
Gnajp, m. id.; deraf Wesgnajp, m. namnet på en
hög bergsklint i Elfdalen nära Dalelfven. Dl.
(Elfd.). Gnup, bergsgnup (pl.-er), m. bergsklint.
Dl. (Malung). Knuv, m. 1) bergsklint, bergspets;
2) toppen af en jordhöjd. Åland. Fn. gnúpr, m.
bergspets, bergstopp; núpr, m. id.; gnýpa, gnipa,
nýpa,
f. id.; gnæfa, v. n. att stå upp i vädret,
resa sig högt, framskjuta; gnæfr, adj. upprest,
hög; e. dial. knap, toppen af en höjd; skot. knop,
något framskjutande; n. knabb, m. bergstopp,
afrundad klippa, knipp, nobb, nibba, id. S. nipa 1.

GNE 1, f. 1) vana, sätt. ”På gamla gne”, på
gamla viset. Ög.,sk. (Torna); 2) ond vana, elakt
bruk. ”Dä ä di gamla gne”, det är din gamla
vana. Vg., sm. Måhända af sv. gnida, v. a.
tergere, fricare, så framt det ej snarare kan anses
beslägtadt med wal. gnaws, naws, m., gnaw, m.,
nawd, f. natur, egenskap, vana; gnawd, m. vana;
gael. gnath, gna, m. vana, sed, gnath, adj. van;
wal. gnodi, v. ”to make or become common, to
habituate”; gne, form, natur. Jfr Leo,
Ferienschriften 1, 16.

GNE 2, n. hora,, lösaktig, qvinna. Vl.,ög. Gne,
gned,
n. id. Sm. (Östbo). Jfr gael. gnae, qvinna,
gnais, cunnus, geneth, flicka; ir. gnae, qvinna;
gael. gin, gein, att föda: gignere, gein, f.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0234.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free