Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - G - GNO ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gno på saka, draga i betänkande. Sm. Fn. gnúa,
v. n. gnida; n. gnua, id.
Gnubba, v. a. 1 gno, skubba. Bl. Nfris.
gnobba, v. n. id.; om hästar när de fnatta sig
med tänderna; d. d. gnubbe, id.
Gkugg, n. skafning, stick. ”Ett gnugg i mi
sia”. Ög.
Gnugga, v. n. 1 (freqv.), 1) springa eller
köra fort. ”Han gnuggar på”. Hs.; 2) vara snål.
”Gå å gnuggä”. Sdm.
Gnugger, m. snåling, som ej vill ut med
hvad han skall gifva. Sdm.
Gnódd, m. 1) den som gnäggar; 2) den som
högt och på ett opassande sätt skrattar. S.Sk.
Gnódd, gnóddinje, n. 1) gnäggande; 2)
opassande skratt. S.Sk. Fn. gnudd, n. murmur.
Gnódda, v. n. 1 1) lindrigt gnägga; om
hästar; 2) högt skratta. S. Sk. Fn. gnudda, v.
n. murmurare. Jfr gnattär.
Gnola, v. n. 1 1) eg. sjunga smått (mellan
tänderna). Riksspr.; 2) bedja träget såsom barn
pläga. Åm. Gnool (ipf. -ä), v. n. a) eg. gnola;
b) tala i eller om en sak, som ännu ej är fullt
känd eller afgjord. ”Dóm gnola fäll nalta ti ä,
men hä jär int na dill å liit óppå”, de talade
väl något derom, men det är ej något att lita
på. Gno, v. n. id. Gnjöl (ipf. gnol), v. n.
gnälla af missnöje. Vb.
Gnu, n. 1) ljud, bullrande ljud; om strömfall.
Vb.,åm.; 2) susning, hvinande. ”Dä ä é fali
gnu”. Mp. Fsv. gny, n. buller. St. Rimkr. 162,
168. Sv. Järt. Post. s. 155; fn. gnýr, m. a)
röst, ljud; b) buller, brusande, susning.
Gnullt, gnöllt, n. 1) skrik, grymtning (af
svin); 2) enträgen bön. Sm. (Östbo).
Gnullta, v. n. 1 grymta (som svin). Vg.
Grullt, id. Jtl. Gnullta, gnölta, gnylta, knylta,
v. n. 1) id.; 2) enträget, oupphörligt bedja. Sm.
Gnulort, m. 1) ett slags skogssnufva; så
benämnd af sitt läte; 2) en menniska, som
jämnt gnolar, klagar och jämrar sig. Vl.
Gnur, v. n. knota, knorra. Jtl. Jfr gnar,
knot, klagan. Skaftav. 2818.
Gnylltra, v. n. 1 tala halfhögt med ondska,
knota, brumma. ”Jämnt går du å gnylltrar”. Ög.
Gnyst, m. 1) buller, svagt don. ”Dä hördes
ej den minsta gnyst”. Sm. Knyst, m. Vg.,bl.;
2) hemlig, tyst underrättelse. Sm.
Gnysta, v. n. 1 mucka, knysta. ”Gnysta,
om du törs!” Sm.
Gnägga, v. n. 1) eg. gnägga: hinnire.
Riksspr. Knäja, v. n. id. Hs. (Db.); 2)
storskratta, gapskratta, hånle. Dl. (enl. Hülphers,
201). Gnäggä, id. G. Fn. gneggja; fe.
hnegan; e. to neigh; holl. neijen, id.
Gnäll 1, n. 1) eg. gnällande ljud; klagolåt.
Riksspr.; 2) ihärdig bön. Sm. Fsv. gnall, n.
strepitus, sonitus. St. Rimkr. 179.
Gnäll 2, n. hastigt påkommande värk i en
ledgång, stickning; gammal torrvärk. Sk.,hl.
D. d. gneld, n. id.
Gnälle-pipa, f. en person, som aldrig är
nöjd, klagar och gnäller för allting. Nk.
Gnäll-spån, f. en som alltid gråter och
jämrar sig. Sdm. Gnällspån, f. o. n. id. Nk.
Gnäll-span, m. efterhängset, gnällande barn. G.
Gnällta, v. n. 1 (freqv.) Lita illa, gräla. Nk.
Gnälltång, m. i. q. gnällspån. Sdm.,nk.,vg.,
ög.,nk.,bl.
Gnäll-vinge (pl. -gar), m. knipand:
Fuligula clangula. Nk.
Gnälla, (ipf. gnall el. gnällde, pl. gnullo el.
gnällde, sup. gnulli el. gnullet), v. n. 1) hafva
ett gnisslande, skärande ljud. Åm.; 2) skrika
gällt; om svin. Åm.; 3) gråta och jämra sig
med utstötande af gälla klagoljud. Riksspr.,
hvarest svag böjning (gnällde, gnällt) brukas.
I munarterna höres stark böjning. Gnälla (pr.
gnäll, pl. gnällum, ipf. gnall, pl., gnullum, sup.
gnullid). ”Krippen ar gnulliđ”. Ö. DL; gnälla
(pr. gnäldur, pl. gnälle, ipf. gnall, pl. gnullu,
sup. gnulli), G.; gnälla (gnäll, gnällt). Ög.,
sk,; gnälle (gnall, gnölle), N. Åm.; gnäll el.
gnjäll (ipf. gnall, pl. gnälld, sup. gnulli, gnålli
el. gnöllä), Vb.; gnäll el. gneel (ipf. gnall, sup.
gnällt el. gnellt), id. Nb. N. gnella (gnall,
gnolle), v. n, a) skrika med ett skarpt och
hvinande ljud; b) klaga och bullra. Ordets rot
är tvifvelsutan gnu, gny, v. n. ljuda, dona,
hvina, hvaraf det är freqventativum. Ihre (gl.
1, 691) anmärker också med fog att svenska
verbal-ändelserna -älla, -illa, -alla uttrycka
något som ofta sker eller det freqventativa
begreppet t. ex. drälla, ofta falla, falla hoptals,
af drjopa, v. n. drypa, krälla, kräla, af kriopa,
krypa, knäfalla, kvilla (eller eg. kvidla, Vg., kl.),
klaga, jämra sig, af kvida (fn. kvida), klaga,
vara rädd; ralla, sqvallra, af fn. ræda, säga,
sm. rada, v. n. prata mycket.
Gnöla, v. n. 1 1) småböla. Kl.; 2) jämra
sig smått,; ifrigt småbedja, tigga om något.
Götal. ”Han gnöla mej över; ja kunde inte
slipp’an.” Sk. Gnaula, id. N. G. Gnåla, id.
Mp. Gnjol el. gnjööl (ipf. gnjölä el. gnjöld),
v. n. a) gnola, mumla; b) lägga efter och
begära, ej gifva sig tillfrids förrän det erhålles.
Vb. Jfr gnola.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>